Recension

: Göra män
Göra män Mats Söderlund
2015
Ordfront
6/10

Kriget mot pojkarna

Utgiven 2015
ISBN 9789170377594
Sidor 175

Om författaren

Mats Söderlund är uppvuxen i Skellefteå men bor i Stockholm. Förutom författare är han även socionom och samhällsdebattör. 1992 debuterade han med diktsamlingen Det står en pöbel på min trapp, och har därefter gett ut en mängd diktsamlingar samt romanen Observatoriet (2013). Han var en av redaktörerna till antologin Våld till vardags (2008) och har skrivit essän Göra kärlek (2012).

Sök efter boken

2012 kom Mats Söderlunds bok Göra kärlek, om jämställdhet i (främst) heterosexuella parrelationer. I den skriver han på ett personligt och resonerande sätt om sin egen väg fram till att bli en (mer) jämställd partner. Han utgår från sig själv och sina erfarenheter, men redogör också för den litteratur och forskning han läst för att sätta sig in i ämnet. Det är en klok bok, där författaren inte räds att blotta sina egna tillkortakommanden och svårigheter utan istället använder dem för att visa hur djupt alla våra föreställningar om kärlek, relationer och manligt/kvinnligt ligger. Det är en bok som främst vänder sig till andra män, och som ger så väl skäl till, som verktyg för, att rannsaka sig själv och sin relation. Och som uppmanar till att inte fega ur när det visar sig att det som krävs för verklig jämställdhet är en rejäl omställning, eller när det smärtar att konfrontera sina egna, inte alltid sympatiska flykt- eller maktdemonstrationsbeteenden. Väldigt få heterorelationer är jämställda. Mannen är ofta överordnad. Det är smärtsamt att göras medveten om det.

I sin nya bok Göra män skriver han på liknande sätt utifrån personliga erfarenheter av det som han kallar ”kriget mot pojkarna”, dvs hur vi genom uppfostran tvingar in känsliga och intuitiva pojkar i vår idé om den starka och behärskade Mannen. Den rådande idén om vad som är en riktig man kan förstås som att ha kontroll (framförallt över sina känslor), vara självständig, viril och stark, samt att prestera och gärna offra sig för något/någon annan (aldrig träffa familjen för att jobbet tar all tid, men uppleva det som att arbetstimmarna i själva verket är ”för familjens skull”). De här förväntningarna menar Söderlund tar ifrån pojkar och män möjligheten till verkligt nära relationer och känsloupplevelser. Att från barnsben tränas i att inte visa svaghet, osäkerhet eller ledsamhet begränsar människor, och ändå är denna socialisering något som fortgår med allas vårt goda minne – på skolgårdar, i omklädningsrum, i det militära. Och den utförs allt som oftast med hjälp av våld eller annan bestraffning. Söderlund visar med otaliga exempel hur det som många pojkar upplever under uppväxten, och som ofta bemöts med en axelryckning och ett ”Boys will be boys”, i själva verket ofta är direkta övergrepp och kränkningar. Men att detta inte går att förstå så länge det är näst intill omöjligt att förstå en man som ett offer.

Författaren beskriver fostran till maskulinitet som ett slags tvångsrekrytering till en armé av manliga män, vars enda syfte är att säkra att de som vinner mest på den rådande ordningen (silverryggarna som Söderlund kallar dem) kan bibehålla sin makt och sina privilegier.

Att desertera är belagt med dödsstraff. Men vi måste desertera annars dör vi. Inte den fysiska men den sociala och emotionella döden. Vi blir tomma skal vars hela kraft går åt till att inte rämna, spricka i fogarna, krackelera. Vi blir Bill och Coates och Rambo. Vi blir soldater i ett krig mot våra egna söner, mot deras känslighet, intuition och makalösa frimodighet och kreativitet. De är alla offer i det kriget. Vi också.

Liksom i Göra kärlek är en av bokens styrkor att det är en man som skriver om maskulinitet främst för andra män. Genom de snirkliga resonemangen framkommer ambivalensen i att vara en individ och samtidigt del av den överordnade gruppen män. Att känna stolthet och förståelse för den man är och hur man blivit denna person, och samtidigt förhålla sig till maskulinitetens destruktiva och oönskade sidor. Söderlund inleder med att slå fast att det inte är synd om männen, men öppnar upp för en djupare förståelse av vad det innebär att fostras till och leva som man. Och han ser hopp för en mer nyanserad föreställning om vad som är en ”riktig man” i litteratur, forskning och bland manliga vänner. Till och med det så vanliga skriket ”Inte alla män!” som reaktion på feministers försök att peka på mäns våld mot kvinnor tolkar han försiktigt hoppfullt. ”Jag tolkar den ilskan som ”vi vill inte vara de män ni beskriver”, och det finns en kraft i det.”

Göra män är inte lika träffande som sin föregångare (är det för att jag själv, i egenskap av kvinna, inte finns representerad i lika hög grad som jag inte drabbas på samma sätt?). Det som i Göra kärlek var ett böljande, men lättbegripligt, resonemang blir i denna senare bok stundtals snurrigt. Jag får inget vidare grepp om kapitelindelningen och jag flyter inte lika lätt med i de olika associationsbanorna. Jag tycker också att Söderlund ägnar oproportionerligt stor del åt att resonera kring manlig gråt och dess historia (Marcus Priftis snuddar vid samma tema i sin bok om maskulinitetskonstruktion, Det otäcka könet, med orden ”förvisso en kuriös detalj”).

Dessutom förväntar jag mig mer av en författare, då denna skriver en ny bok, än att flertalet passager är direkt kopierade ur den förra. Visst är det oundvikligt att de olika verken kommer att gå in i varandra och behandla samma situationer eller diskutera samma forskningsresultat. Men att inte formulera om sig utan istället klicka copy/paste, det tycker jag bara är lojt.

Marie Gröön

Publicerad: 2015-04-26 00:00 / Uppdaterad: 2015-04-25 16:45

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #6104

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?