Recension

: De förklädda flickorna i Kabul
De förklädda flickorna i Kabul Jenny Nordberg
2015
Bonniers
9/10

Fickor av motstånd mot rigitt könssystem

Utgiven 2015
ISBN 9789100126995
Sidor 368
Orginaltitel The Underground Girls of Kabul
Översättare Ann-Marie Ljungberg
Först utgiven 2014

Om författaren

Jenny Nordberg (född 1972) är journalist och författare, bosatt i New York. Hon har arbetat för bland annat Sveriges Radios Ekoredaktion, Svenska Dagbladet och New York Times, men också gjort tevedokumentär om afghanska kvinnor. 2014 kom boken The Underground Girls of Kabul (på svenska som De förklädda flickorna i Kabul 2015).

Bacha Posh – Jenny Nordbergs sajt om Afghanistans förklädda flickor.

Sök efter boken

”Ja. Jag är en av dem.”

Journalisten Jenny Nordberg har genast lagt märke till den unga kvinnan i det lilla förrådsutrymme dit matställets kvinnliga kunder är hänvisade. Hon i den konservativa sjalen som inte viker med blicken utan till och med inleder ett samtal. Nordberg berättar att hon skriver om bacha posh, de afghanska flickor som kläs och lever som pojkar under en kortare eller längre period av sina liv, och Spoz, som hon kallas, bekräftar skrattande att hon är en av dem.

Mitt under det stränga talibanväldet kunde Spoz springa omkring utomhus, gå i skolan, umgås med pojkar och män, slåss och spela fotboll – till skillnad från de afghanska flickor som var helt hänvisade till hemmet. Före puberteten blev hon flicka igen, men Spoz har kunnat utbilda sig, har en universitetsutbildning, en framtidstro och inte minst ett självförtroende.

Jag är glad över att Gud gjorde mig till flicka så att jag kan bli mor. I mitt hjärta är jag fortfarande pojke, men det är mitt val att bära kvinnokläder nu. Det är bara viktigt att vara bacha posh i sitt huvud, att veta att man kan göra vad som helst.

Nordberg är i Afghanistan för att skriva om kvinnors villkor, men flickor som kläs ut till pojkar har hon aldrig hört talas om första gången ett par tioåriga flickor hävdar att deras bror egentligen är en flicka. Nordberg vet inte vad hon ska tro. Jaha. Kul lek. Men så småningom bekräftar deras mamma, parlamentsledamoten Azita, att det är stämmer. Ingen av hennes fyra barn är egentligen pojke, vilket är ett stort problem i en afghansk familj. Förutom att det undergräver hela familjens status och fortlevnad – flickorna gifts ju så småningom bort och övergår till en annan familj – kan problemet också vara ekonomiskt. En pojke kan röra sig ute och hjälpa till att försörja familjen.

Det finns alltså en rad rationella skäl att göra om en dotter till son. Det är bra för alla. Systrarna kan röra sig friare med en bror som beskyddar dem. Föräldrarna slipper skämmas för sin ofruktsamhet i denna viktiga fråga, och den utklädda systern får tillgång till en helt ny värld. Dessutom kan könsbytet göras av symboliska skäl: en till son utklädd dotter kan på något sätt hjälpa mamman att göra nästa barn till son, på riktigt. Det anses nämligen vara mammans ansvar vilket kön barnen får, och skuldbeläggningen om man misslyckas med att producera en son blir alltså desto större.

Det är svårt att veta hur vanligt bacha posh-fenomenet är i Afghanistan. Det finns ingen statistik och de utklädda barnens kön är något av en offentlig hemlighet. Skrapar man på ytan verkar många känna till åtminstone någon, och steg för steg hittar Nordberg ganska många; flickor som blivit pojkar av olika skäl och som har olika strategier att hantera det. För de flesta är det en utflykt till ”andra sidan” under några begränsade barndomsår. För några blir det traumatiskt att byta tillbaka. Somliga vägrar, och det är ju inte särskilt svårt att förstå varför. Afghansk kvinnlighet verkar minst sagt klaustrofobisk.

Som en röd tråd, en ingång till fenomenet, men också till Afghanistans turbulenta historia, fungerar parlamentsledamoten Azita och hennes familj. På så sätt ges Nordbergs bok både den fördjupning och bredd som ämnet kräver.

De förklädda flickorna i Kabul ger en lyhörd inblick i ett komplext och fascinerande fenomen i ett komplicerat och svårtillgängligt land. Nordberg gör i synnerhet mötena med människor levande – också när de skorrar. Hon låter oss skratta med henne och med dem hon möter, men då och då också åt henne, åt hur svårt det ibland kan vara att hantera en livsvärld så långt ifrån sin egen. Som när hon möter Azitas mor, konstaterar att hon varit gift i trettiosju år och lite schablonartat frågar om hemligheten bakom ett så långt äktenskap. Modern tittar på henne som om hon vore dum i huvudet innan hon levererar det självklara svaret: ”Det är väldigt svårt att få skilsmässa här.”

Ella Andrén

Publicerad: 2015-05-08 00:00 / Uppdaterad: 2015-05-07 07:33

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #6114

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?