Recension

: Klein
Klein Axel Åhman
2020
Schildts & Söderströms
9/10

Noveller om pojkar och män

Utgiven 2020
ISBN 9789515250254
Sidor 160

Om författaren

Axel Åhman, född 1993 i Vörå i Österbotten, i dag bosatt i Helsingfors. Utbildad journalist. Medlem i humorgruppen KAJ som sjunger och uppträder på dialekt. År 2017 tilldelades Åhman tredje pris i Arvid Mörne-tävlingen (noveller). År 2020 debut med novellsamlingen Klein.

Sök efter boken

Novellsamlingen Kleins korta och snärtiga titel är ett tyskt lånord som används i finlandssvenskan och särskilt i dialekterna för någon (eller något) som är liten och svag. I novellen “Biker Mice from Mars” frågar hårdingen Tommy den typiska frågan “E do klein?” (Är du svag?) när han utmanar berättaren att rida på en ko. På småpojkars vis blir svaret: “Kyss de i ässoli” (ungefär “Kyss röven”).

Och just detta, att vara svag, rädd, osäker, tafattare, yngre, klenare, blygare, ordentligare går som en röd tråd genom de elva novellerna i Axel Åhmans debutverk. Det handlar om pojkar eller män som växer upp på landet, går i skola, deltar i älgjakt, hjälper pappa hemma på gården, konfirmeras, far ut på sin första dans, återkommer till hemtrakten efter studier eller lever borta hemifrån men bär med sig något av sin sociala osäkerhet … Som en gammal skada eller svaghet som finns där.

Det finns alltid en kontrast mellan jaget och de andra, en misstro eller osäkerhet som gör att det bildas en sorts rangordning eller osynlig tävling. Det gäller att inte vara “klein” trots att det bär emot att låtsas, försöka, kämpa för att passa in i de outtalade – eller ibland mycket tydligt uttalade – manliga normerna. Här ska man vara stark, snabb, ha krafter, tala för sig och gärna högt och myndigt. Lägga sig i och hålla koll på andras liv och leverne.

Miljöerna är ofta landsbygd, en österbottnisk sådan med byar, servicestationer, små skolor och riksvägen. Men det kan också vara urban miljö såsom i novellen “Bastutronen” där huvudpersonen upptäcker sig sitta på platsen för den som ska kasta på bastuugnen i den allmänna stadsbastun med främmande manskroppar av alla kalibrar. Han tar sig an uppgiften fastän han nästan stryker med på kuppen och håller ut i det kokande helvetet. Han klarar mandomsprovet även om han vacklar ut nästan halvdöd.

Åhman är en sant skicklig och känslig ordanvändare. Han använder sig av österbottnisk dialekt i replikerna – ibland även finska i till exempel ”Bastutronen” – och uttrycken sitter som hand i handske. När till exempel mamman och pappan diskuterar i familjen som får “sverigefrämmande” i novellen med samma namn, över rikssvenskarnas bortskämdhet: “Jåå … Va kan man? – NÅ ITT NA!” (Nå, ingenting). Här påpekar berättaren om sverigesläktingen som “försökte svänga sig med dialekten han lämnat på stranden när han satte sig på båten västerut för tjugofem år sedan” medan pappan i familjen nästan ser ut som om det “skadat honom fysiskt”. Varenda en som upplevt liknande språkglapp bara vet vad det handlar om. Diskussionen om sverigesläktingarnas namn på barnen är också mitt i prick: att skriva Zara med Z “Och “Liam, vad tror de egentligen? Att de ska bli popstjärnor eller influencers bara för att de importerar namnen från USA?”.

Överlag är namnvalen intressanta och träffande och ofta förekommer samma person i flera noveller. Överaktiva Tommy som frågade “E do klein?” figurerar några år senare i novellen “Konfirmationen” som dansbussens kung – förstås – med en öllåda som krona. Kommundirektören med namnet Jörgen, hög på sig själv och sin makt, i novellen “Kommunfadern”, begravs senare i novellen “Smörgåstårtan”. I den novellen tar och får prästen ordentlig hämnd på sin gamla mobbare och plågoande genom att sätta ner foten och verkligen sjunga ut sanningen. Till och med pissa ut den … hela novellen är fylld av galghumor.

Elva noveller om att vara pojke, man, gubbe. Retad, ratad, utmanad, påtrampad. Att få ge igen, ge betalt för gammal ost. Novellerna är humoristiska och Åhman har studerat och känner de österbottniska männen i deras omgivning. Han ser mycket och läser av och ut mycket mellan raderna. I sanning är det här säkert något som är allmängiltigt i kulturer och samhällen där människor känner varandra och varandras släkter.

Samtidigt är det lite sorgligt. Särskilt vad gäller novellernas yngre killar. Måste man (män) fortfarande kämpa så hårt för att accepteras? I en Fb-diskussion såg jag kommentaren “inget har förändrats på femtio år” angående novellen “Konfirmation” som handlar om dansbana och fylla. Därför är det viktigt och riktigt att Axel Åhman, som själv är ung och en förebild för många i och med otroligt populära och älskade humorgruppen KAJ, skriver om frågorna och visar med hela handen på hur eländiga manlighetsnormerna alltjämt är i ett av världens mest jämställda och lyckliga (?) länder. Han får oss verkligen att skratta åt alla (män) som trycker ner andra genom att just för sin egen inre rädslas skull fråga “E do klein?”.

Läs novellerna i Klein och lyssna även till humorgruppen KAJ så får du en hel del att fundera över …

Barbara Strand-Blomström

Publicerad: 2020-07-29 00:00 / Uppdaterad: 2020-07-28 03:52

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #8181

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?