Fjorton noveller – på några sidor – som var och en kunde utvecklas till en större berättelse eller varför inte till film? Direkt kommer man in i textens universum, för att sedan vistas där precis som om man aldrig gjort annat och sedan avvecklas historien på ett ofta förvånande eller abrupt sätt.

Bokens titel väcker intresse: Karta över Kanada. Varför heter boken så? Det finns ingen titelnovell. Boken inleds med ett litet anonymt citat: ”Det är alltid möjligt att dra sig/ en smula längre tillbaka.” Och citatet passar väldigt väl. Novellernas gemensamma linje är att de ofta innehåller tomrum, antydningar. Vi anar mycket som inte sägs ut eller som bara kort tas upp – såsom om berättaren vill hålla sig privat och lätt hemlighetfull.

Ofta är berättaren en man, såsom i novellen ”I ett jakttorn”, andra gånger mera anonym men också kvinnlig eller till och med i pluralis: ett de eller ett vi. Berättaren, berättarna kan vara yngre, äldre men alltid med levt liv bakom sig. Om det handlar om unga berättas novellen i ett sorts imperfekt. Ofta handlar det om ensamhet eller ett uppbrott, såsom i novellen ”Solens hundar”. Ibland skymtar bara något som måste ha hänt eftersom huvudpersonen är på resa eller är utkastad i en ny miljö. Miljöerna varierar: landsbygd i Norge, vid Limfjorden i Danmark, i London eller i amerikanska städer såsom Los Angeles, Boston eller New York.

Detaljrikedomen vad gäller miljöerna är fyllig; man ser simhallens tvättrum framför sig med de nakna kvinnorna, känner doften av klor och vattnets kyla i novellen ”Wild swims” eller Los Angelesgatornas udda existenser av narkomaner eller psykiskt sjuka i novellen ”Pershing squire”. Som läsare följer man tätt berättarens sinnesintryck och tankar.

Intrigen beskrivs knapphändigt, eller rättare sagt: den kommer fram med små medel, med få ord. Lite som på sidan om. I novellen ”Solens hundar” uttrycks handling, känslor och startpunkten med följande:

Den våren då Olavs och mitt förhållande började bli komplicerat, bad han mig komma till Kongens Have. Jag tog det inte lätt, bönföll honom men han ville inte. När juli kom hade jag blivit mager som en sticka ….

Bara det – inget mera. Men som läsare förstår man desto mera. Tomrummet ger läsaren möjligheter att själv tänka vidare eller inte alls. Så snyggt!

Det finns också ofta en sorts självironisk, distanserad humor i språket. Till exempel i novellen ”Manitoba” när den inflyttade äldre läraren reflekterar över sina grannar och deras tankar om honom:

Varje morgon drar han upp persiennerna. De unga lantarbetarna, som bor här och där i byn, skulle aldrig komma på idén att dra upp persiennerna. Det är kvinnans uppgift. Det är först när lantarbetarna får en flickvän som de dras upp. Men han drar upp själv upp persiennerna, så han är nog bög.

Efter läsningen vet jag fortfarande inte varför novellsamlingen heter Karta över Kanada… och det är ganska skönt. Novellerna är intressanta. Det finns något i dem som påminner mig om noveller av Lucia Berlin.