I novellen ”Spermadrickarna” väcks två mäns bröstavund när en kvinna måste amma sin bebis i samma tågkupé. De dras till henne som elefanter till ett vattenhål. Samtidigt är det något skamligt, djupt privat och komiskt över situationen. Vi ammar, säger hon när konduktören kommer. Det är något märkligt med Pia Juuls korta noveller.

Känslan infinner sig när man tror sig ha förstått vad det handlar om och i nästa sekund inser att man i själva verket inte har förstått. Inom konsten ligger, som bekant, ingen motsättning i det. Varför skulle den ena tolkningen utesluta den andra? Frågan om vem som är normal och vem som inte är det återkommer i varje berättelse. Hos Juul behöver det inte vara huvudpersonen som det handlar om. Det kan lika gärna vara någon annan. Vad novellernas subjekt har för roll är inte självklart.

Juul är intresserad av vad som händer när man inser att man har en stark koppling till en annan människa. Det att plötsligt komma någon nära, in under skinnet nära, fast man kanske inte vill, är förberedd eller har planerat det. Det är oundvikligt. Hallå, det är något som händer och allt står inte rätt till. Är jag delaktig? Har jag ansvar för situationen? Det är så vi lär känna varandra. Det kan vara med grannkärringen, en stöddig barndomskompis, medresenärer på ett tåg eller någon annan vardagsnära bekant, pojk- eller flickvän, en som säger sig vilja dö, en annan som tycker att man har ett förskräckligt ansikte eller när man själv fullständigt har tröttnat.

Ofta är novellerna berättade med ett slags inre monolog, men stilen varierar. Vad som är gemensamt är de överraskande sluten. En sista mening som kan ställa allt på ända. Det tycker jag hör till novellens urform. På senare år har det nästan blivit tabu. Kanske för att man är rädd för att verka banal och att ägna sig åt ett tomt effektsökeri. De avtonande sluten är vanligare. För mig ska en novell helst överraska, som en kallsup, en örfil på ett barnkalas. De som verkligen behärskar det är få. Juul gör det. Hon har både tajming, humor och mod.

I Danmark har Juul givit ut en rad diktsamlingar innan hon skrev det här. Men jag kan inte säga att det märks att Pia Juul är poet. Dock anar jag att hon känner sig mer fri inom poesin än inom den traditionstyngda novellgenren. Förväntningarna är helt annorlunda. Novellen ”Ett vackert barn” handlar om en journalist som på sitt första uppdrag ska skriva en hyllningsartikel kring ett jubileum. Hans redaktör har redan innan bestämt vad artikeln ska handla om och vilken vinkel den ska ha. Han får inte göra någon besviken eller göra anspråk på att beskriva sanningen.

Det blir förstås ett omöjligt uppdrag för honom. Journalisten kan inte med hedern i behåll skriva den artikel som alla förväntar sig. Är det en metanivå för Pia Juuls egna våndor inför att byta genre? En allegori? Som novellist måste hon hitta en egen stil och ett eget språk, annars faller hennes trovärdighet. Det klarar hon galant. Mitt förfärliga ansikte är en unikt gåtfull novellsamling.