I dagboksform följer vi en tonårstjejs tankar. Hon dokumenterar sin vardag, det är små och stora händelser om vartannat. Hon bor ensam med sin mamma. Eller ibland bor mammas nye kille där också, när han inte är ute på sjön och jobbar.

Det är många saker hon funderar på, som hon inte riktigt vågar fråga om. Som när hon sårat sin bästa kompis Ann, då undviker hon att prata med henne ett tag, för hur pratar man egentligen om sådana saker?

Ofta tänker hon på sin släkt, eller snarare sin brist på släktingar. Hon vet att det är lönlöst att ta upp det till diskussion med sin mamma, det slutar bara med att hon blir på dåligt humör och hon får inga nya svar på hur det kan komma sig att de inte har en endaste släkting i livet.

"Det är bara min mamma och jag ", sa jag och sprang in. Det där är också något jag skäms för. Jag vill inte berätta för folk att jag inte har någon pappa, och jag vill inte ljuga. Jag ljög när jag var liten. Då sa jag allt möjligt om att han var ute och reste och sånt där, men jag kom aldrig ihåg vad jag hade sagt och rörde ihop det. Om de bara hade varit skilda, eller om han var död, som andra föräldrar är. Min finns bara inte.

Så börjar det hända lite ovanliga saker. Varför är hennes mamma så ledsen? Varför får hon inte veta vad det handlar om? Vem är den anonyma avsändaren till brevet som postats till henne?

Det är inte så ofta jag får brev. Jag fick ett idag. Kom upp i tornet klockan nio, stod det, inget mer. Vilket torn? tänkte jag. Det finns inget torn i vårt samhälle. Bortsett från kyrktornet, kan det vara det? Och klockan nio, är det idag? Och är det i så fall på kvällen?

Brevet är bara det första i en rad meddelanden och när ett foto på hennes mormor dyker upp i detta sammanhang sätter det verkligen myror i huvudet på henne. Vem kan hon anförtro sina grubblerier? – Det blir dagboken.

Är det något jag har att invända mot denna ungdomsbok, så är det just formen. I en dagbok skildras antingen inre tankar i nutid eller dialoger och möten nedtecknade i efterhand, återgivna i dåtid. Det blir mycket jag, jag, jag. Det upplever jag i längden som statiskt.

Ett plus däremot för att personerna i boken tillåts vara lite inkonsekventa. Det är långt ifrån allt som får sin förklaring. Det skapar igenkänning – ibland förstår man inte ens själv varför man handlar så som man gör…

Mycket pekar ganska tidigt i en riktning, när det gäller själva huvudtemat i boken. Det har jag gärna överseende med, eftersom intrigen skapar en hel del intressanta frågor. Föräldrar kan välja att undanhålla information från sina barn, det är ofta de som vaktar familjehemligheterna. I vilken grad har barn rätt att kräva svar?