Mordet på Halland? Låter väl mest som en dålig deckartitel, gör det inte?

Vi har Bess; författare, förvirrad och sörjande. Vi har också ett begånget mord – mordet på Halland, Bess man. Bess vaknar en morgon, kliver upp och tänker att Halland gått till jobbet som vanligt. Sen upptäcker hon att Halland ligger mördad, skjuten, på gatan. Där finns grunden till kriminalromanbygget murad och klar.

Från och med här skulle det också gå bra att börja plocka bitar att fortsätta bygget med. Pia Juul går vidare med att pytsa ut frågor och ledtrådar. Vem var det egentligen som mördade Halland? Vem är den mystiska Pernille som Halland har hyrt ett arbetsrum hos? Och var är egentligen Hallands dator? Hans mobil? Allt det här kan verka som fullständigt normala frågor att ställa sig under en pågående deckarhistoria. Om det nu inte vore för att Mordet på Halland inte är någon deckare.

Pia Juul närmar sig i stället mordsituationen från ett annat håll. Hon skriver om Bess, om hennes förvirring, om alla vardagliga ting som plötsligt blir tydliga i ett tomt hus när en älskad dör och inte längre är där och rör tingen. Om hur en sorg och ett mord kan få en människa att vilja stänga in sig med frågor. Hur det som utåt sett kan verka mest väsentligt plötsligt inte är det. Bess relation med Halland får stor plats. Hon påbörjar ett nystande som sträcker sig många år tillbaka i tiden, till när hon träffade Halland och lämnade sin dåvarande man och dotter för att leva med någon ny. Handlingen förflyttar sig till tidpunkter som varit avgörande för deras förhållande – sådant som gestaltar hur pusslet och tillfälligheterna i relationer ofta kan vara något större och mer komplicerat än alla detektivgåtor tillsammans.

Vi satte oss längst bak i den skumpande bussen tillbaka till hotellet, vi var så tysta, kunde inte prata, till slut la jag mitt huvud i hans knä och grät ljudlöst. Han strök mig över håret och sa, oväntat ömt: ”Jag vet varför du gråter.”
Denna ömma kommentar, som var så ovanlig för att komma från honom, blev en av anledningarna till att jag bestämde mig för att stanna hos honom. Men redan när jag låg där i baksätet tänkte jag det som jag sedan alltid tänkte när jag mindes den där resan: ”Nej Halland, du vet inte.”

Ibland har Mordet på Halland fina passager som lägger sig försiktigt på huden och stannar kvar där. Det är ögonblick som utskurna ur liv, invävda med trådar som för mig bort, till en annan handling utanför boken. Pia Juul brukar också skriva noveller och det märks. I flera stycken finns novellförfattarens intensitet och förmåga att plantera in mycket laddning på litet utrymme.

Mordet på Halland är inte en historia att förvänta sig en upplösning på. Mer korrekt sagt: det är ingen historia alls, utan ett utsnitt. Ett utsnitt jag ibland kan känna att jag skulle vilja ha mer av eller få följa med bort till alla de där liven som bor i det. Men i sitt format, som den intensiva roman den är, fungerar den ändå.