Det finns en tydlig vändpunkt som präglar allt i den franska författaren Émilie Frèches ungdomsroman Jag ska rädda er alla. Som delar upp romanen, livet för de tre familjemedlemmarna och berättarna, i ett före och ett efter. Den punkten består i att sextonåriga Éléa lämnar sin familj och sitt liv i Frankrike för att ansluta sig till Islamiska Staten.

I två av de varvade berättelserna, hennes föräldrars, har det redan hänt. I den tredje, Éléas egen, är det istället på väg att hända. Den är hennes dagbok året innan hon reser, hennes gröna Moleskine-anteckningsbok som hon fått av sin potentielle, rätt värdelöse pojkvän.

Kanske är den där värdelöse pojkvännen en del av det som får henne att resa. Får henne att söka något annat, en annan gemenskap. Kanske finns helt enkelt inga raka svar.

Inga svar på hur Éléa, en ganska vanlig fransk tonårstjej med sekulariserade föräldrar, väljer att bli Umm Soumeyya, en religiös extremist beredd att göra vad som helst för det hon uppfattar som islam.

För pappa Samir blir det för mycket. Han hamnar på ett psykiatriskt sjukhus, där han skriver brev till någon sorts sammanblandning av Frankrikes president och ledningen i det Algeriet han en gång flytt ifrån.

Mamma Laurence skriver istället till sin dotter, i en likadan grön Moleskine som Éléa hade innan hon reste. Hon engagerar sig politiskt, och hon tar hand om en ung radikaliserad flicka som flera gånger hindrats att resa till Syrien, en flicka vars föräldrar inte längre vill ha tillbaka henne. De har gett upp, men Laurence ser en chans att nå fram, om inte till Éléa så till någon som hon. Någon som stått Éléa närmare än hon först anar.

Minst lika betydelsefull som romanens tre röster är tystnaden efter Éléa. Ovetskapen om var hon finns nu. Är hon i Syrien? Lever hon? Ångrar hon sig? Vem är hon över huvud taget?

Med Jag ska rädda er alla har Frèche skrivit en drabbande, aktuell roman om ett svårbegripligt samhällsproblem och om en förälders kanske allra värsta mardröm.