Hemma hos Harald Henriksson är det väldigt roligt. Det finns hur många rum som helst att gömma sig, en hund och fler leksaker än någon hinner leka med.

Flickan som är berättare i Hemma hos Harald Henriksson – ja, han kallas alltid Harald Henriksson, aldrig bara Harald – ser Harald som sin bästa kompis. Hon och hennes mamma åker långt för att komma dit. Först är det ”en buss, sen en tunnelbana, sen en annan tunnelbana, sen en buss till och sen måste man gå en bit”.

Läser man enbart texten skulle man kunna tro att flickan och hennes mamma åker hela denna långa väg för hennes skull, för att hon ska få leka med Harald Henriksson. Kanske är det lite konstigt att de tar med sig egna smörgåsar som de äter när Harald och hans mamma äter mat.

Först i bilderna blir det tydligt att besöket hemma hos Harald inte är en lekdejt, utan arbete. Medan barnen leker städar flickans mamma hemma hos Harald. De reser från en förort med grå höghus överallt till en villaförort med träd utanför fönstret, ett hus med vad flickan beskriver som ”flera miljoner rum”.

Harald och hans mamma verkar hyggliga. De har punk- och proggutställningsaffischer på väggarna. Vänsterkonst. Haralds mamma svarar lite vänligt undvikande på frågan om Harald kanske kan komma hem till flickan och leka någon gång. Hon ger båda barnen frukt. En del sorter vet flickan inte ens namnen på.

Det är en oerhört vardaglig berättelse om klasskillnader. För flickan blir den egentligen påtaglig först när hon råkar gå in i ett rum (för Harald och hans mamma är det nog snarare en garderob) med avlagda leksaker. Där ligger precis en sådan Transformers-gubbe som hon önskar sig hett, men inte ber om eftersom hon vet att den är så dyr.

Tillsammans har Uje Brandelius och Clara Dackenberg skapat en vardagligt subtil berättelse om orättvisor och barns olika livsvillkor och världar. Hur ska man navigera i orättvisorna på ett vettigt sätt? Det här är en bok barn och vuxna ska läsa tillsammans, med gott om tid för iakttagelser och funderingar.