De senaste veckorna har något konstigt hänt mig. Jag har blivit intresserad av Barbie-dockor. Kanske är det någon form av 40-årskris. Det började med Star Trek, egentligen. Jag håller på och ser Star Trek för första gången (jag är just nu i slutet av Next Generation, så jag har några serier kvar att beta av), […][...]

Hemma hos Harald Henriksson är det väldigt roligt. Det finns hur många rum som helst att gömma sig, en hund och fler leksaker än någon hinner leka med. Flickan som är berättare i Hemma hos Harald Henriksson – ja, han kallas alltid Harald Henriksson, aldrig bara Harald – ser Harald som sin bästa kompis. Hon […][...]

Jag får börja med att erkänna att jag inte är något Barbie-fan. Jag kan inte ens minnas att jag ägt en Barbie själv, men det verkar ju alldeles för osannolikt? Jag är född på 70-talet och kanske hade Barbie lite spelat ut sin överväldigande roll på 80-talet då jag väl främst borde ha varit intresserad? […][...]

När jag var liten slutade världen vid bron mellan vårt bostadsområde och resten av världen. Där bortom fick man inte gå själv och det var ganska oklart vad som fanns där. Jobb och andra vuxensaker. Det var förstås inte den enda plats vi kände till, men jag kan fortfarande tänka mig den världen liksom utskuren, […][...]

Kenta är jättebra på fotboll. Men han leker hellre med dockor. Det är hela konflikten i Pija Lindenbaums nya bilderbok, men vilken konflikt sen. Kentas pappa (stor och stark och klädd i militärbrallor) gillar också fotboll, och de vilda killarna på dagis vill slåss och leka krig. Kenta är med på det, lite halvhjärtat. Hela […][...]