När jag var liten slutade världen vid bron mellan vårt bostadsområde och resten av världen. Där bortom fick man inte gå själv och det var ganska oklart vad som fanns där. Jobb och andra vuxensaker. Det var förstås inte den enda plats vi kände till, men jag kan fortfarande tänka mig den världen liksom utskuren, som en platt värld på urgamla kartor, med kanter man kan ramla över eller som bara försvinner i dimma, i intet.

För de övergivna leksakerna i Världen på vinden är det själva vinden som är så där sig själv nog, nästan fritt svävande i universum. Ingen av dem minns något annat, något liv dessförinnan. Fast Tella anar ändå. Noterar då och då ljud som verkar komma från det stora Utanföret. Vad finns det egentligen utanför världen? Innan och efter?

Världen på vinden är en filosofisk högläsningsbok – den är till och med stämplad ”Högläsning!” på framsidan – full av småroliga språkfunderingar. Vad händer om man faktiskt tappar huvudet? Är ett träd fortfarande ett träd om man aldrig har sett ett på riktigt och istället kallar det för ”struts”? Skulle man vara densamma om man hade ett annat namn? Om Tella till exempel hette Stella? Eller Josefina Albertina? Eller om man, som den dementa tant Nalle Nelly, inte längre minns sitt eget namn?

Den är lite melankolisk, den där vindsvärlden. Tant Nalle Nelly, som ibland inte ens minns språket utan bara säger ”Uff”, den domedagsfixerade lille Profeten, Ester, som släpar runt på en gammal konservburk, den buttre Uttris, den skrävlande Fajter och McDonald, som ständigt försöker flyga men bara slår sig, är förstås alla Tella känner. Om dem antecknar hon små visdomsord utifrån sin begränsade horisont. Men om världen kan växa kanske vännerna på vinden också skulle kunna växa?

Världen på vinden är illustrerad av en fransk illustratör som Lotta Olsson tydligen samarbetat med tidigare, Benjamin Chaud. Jag är dock inte stormförtjust i bilderna. Jag gillar de mättade färgerna, men tycker leksakerna i längden blir så uttryckslösa (som väl leksaker objektivt sett är, men som bara tråkiga leksaker upplevs). Det är ytterst sällan som bilderna egentligen tillför något till berättelsen, även om det förstås skulle vara en mycket konstig barnbok utan dem. Det finns inte direkt mängder av detaljer att peka på och prata om. Bilderna illustrerar. Punkt.

I texten finns däremot en hel del att prata vidare om. Kanske inte så mycket en spännande handling som just charmiga små funderingar och språkligheter. Säkert kan man skratta tillsammans åt att en elefant kallas Effelanten och upplevs ha en svans i ansiktet, och njuta eller grubbla över de poetiska formuleringarna kring vad ljuden från väggarna eller vattnet från taket kan betyda. Hur stor är världen egentligen?