Det har aldrig varit enklare att läsa Katarina Frostenson än nu, höstvintern 2015. Om nu enkelt ska vara en måttstock för poesi. Jag anser inte det, men i fallet med Sånger och formler handlar det enkla mer om en sorts självklarhet än om att vara lättillgänglig.

Tilltalet är klart. Katarina Frostenson skriver fram samtiden, innan den ens har inträffat.

Ett ord, inte mer, natten är här
Syrien, uppfyller, är natten

kolsvart doket över allt
Kobane

härdarna

I detta nya finns det saker att känna igen, ord har återvunnits och återvinns. Ändlöst. Frostenson utgår från den ryska poeten Marina Tsvetajeva, lånar hennes fras och gör om den till sin egen titel Sånger och formler. Liksom i förra boken Tre vägar återvänder diktjaget till uppväxt(för-)orten Hägersten. Platsen där vittnar både om språkets begränsningar och förmåga att vidga och sträcka sig ända in i framtiden: ”en första känsla av framtid som består av språket som går/ och inte förstås men ljuder ännu den sjunde januari långt/fram i tiden”.

Frostenson är här mer konkret än annars. Dikter rör sig mot det återvinningsbara från flera håll. I början av boken tar det sig form i något som skulle kunna benämnas ekopoesi:

en uråldrig mobil fann vägen ner i påsen
jag vill inte se
ditt sorgsna skal, å du har tjänat, krake

bland morotsblast och plast, ostsås
och kuvert och möteshandlingarna, elskrot

om du skulle följa med oss
sköljas genom rören, kastas om i gångar
krossas, upplösas, förbrännas
föras bort med floder

Ljudandet känns igen, här finns assonans och alliteration, ett och annat rim, men i Sånger och formler är det ett nytt allvar mellan bokpärmarna. Dikterna är mindre fnittriga än tidigare.

Samtidigt går Sånger och formler att härleda till en mer abstrakt, känslomässig återanvändning, eller kanske snarare återkomst. Människor dör och återuppstår som minnen, de sköljs upp på stränder i bilder som brukas och brukas igen, förs vidare, fäster sig i tid, jord och röster. Frostenson synliggör och låter nya syner uppstå. Det är vackert och direkt och rymmer allt du kan begära av en diktsamling. Poeten visar ett språkets kretslopp, där sången möjligen är det som håller allt samman.