Recension

: Rosariet, det marina
Rosariet, det marina Maria Küchen
2015
Ellerströms
7/10

”det / är / före”

Utgiven 2015
ISBN 9789172474215
Sidor 60

Om författaren


Fotografi: Bengt af Geijerstam
Maria Küchen (tidigare Gummesson) är författare och kulturjournalist och har gett ut ett tiotal böcker, bland annat lyrik, skönlitterär prosa och facklitteratur. Hon debuterade med diktsamlingen ”Hos ljusmålaren” 1989.

Sök efter boken

Maria Küchens senaste diktsamling, Rosariet, det marina, rör sig i vattnets och havets värld. Den simmar bland fiskarna, är fisk, är urdjur. Diktsamlingen rör sig mellan Urdjuret, ave maris stella, manetgudinnan som finns före benämnandets tid och dagens rovfiske och odlade laxar. Küchen skriver fram en sorts subversiv skapelseberättelse. Guden är fisken är guden, ritar fram de första människorna med sitt revben.

Rosariet, det marina rör sig mellan en tid före du, han, hon, vi, dem och en tid då benämnandet är allt.

släpps
”du”
in
förlorar
jag
mig
i
underordning och blir själv ”du” på reducerande villkor
[…] vi har inte kommit längre det finns inget dialogiskt
”vi”

Küchens dikter ifrågasätter benämnandet och dess makt, hon ingår en allians med bland andra Katarina Frostenson: ”Det är språket som tvingar samman namn med egenskaper, som gör konstant våld på individen genom sin mani att benämna” (Frostenson, Språket och den andra). Küchen skriver om språkets maktstruktur:

”du”
måste
vara
en
lydplats,
något
som
skrivs
fram
av ”jag”

Rosariet,
det
marina

rör
sig
i
havens
djup,
i
språkets
djup.
Uppställningen
av
text

sidorna
är
nog
tänkt
att
visa
detta djup.
Och kanske också det som existerar samtidigt men som inte syns: ”text som rör sig strax utanför ditt synfält”. Ibland känns det dock lite för enkelt, inte som djup utan som tomhet.

Küchen drar i flera trådar i diktsamlingen: skapelseberättelsen, rovfiske, språkets makt, benämnandets våld… Det blir så många ingångar att jag tillslut splittras i min läsning. Samtidigt är Rosariet, det marina en uppmaning efter ”SANNING, DIN JÄVEL”, efter sidolinjen. Den är ett konstaterande: ”total frihet är totalt ansvar”. Den är en stilla fråga: får man finnas utan namn, finns man utan att bli benämnd? En viskning ur urhavet, från urdjuret, fisken: ”jag får inte plats”.

Tone Sundberg Brorsson

Publicerad: 2015-11-20 00:00 / Uppdaterad: 2015-11-19 17:45

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #6358

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?