Att läsa Katarina Frostenson har aldrig varit lätt, om man med "lätt" menar förståelse. Hon har själv uttryckt det som att texter inte alltid behöver vara begripliga, de kan drabba läsaren av olika skäl och på andra sätt än logiska tankegångar. Dofter, bilder och smak är viktigare än stringens. En sådan poesi har, som vi sett under nittiotalet, haft stor utbredning bland unga svenska, företrädelsevis kvinnliga, poeter.

Man märker dock en liten förändring i Endura, Frostensons tredje samarbete med fotografen Jean-Claude Arnault. Dels är dikterna mindre till omfång, dels är tilltalet enklare och mer direkt. Här finns samma finstilta känslighet för landskapen och tidens rörlighet som tidigare, men också en stramare hållning.

Endura tilldrar sig bland dalarna i Languedoc under Medeltidens mörka och blodiga era. Eller "I trakten av katarer" (katar = kättare) som det står i inledningen. Dikterna ekar av röster ur det förgångna, av de människor som förintades av inkvisitionen, som slängdes utför bergens sidor. "Vita ryggar ner för berget/I natten och från sidan sedda". Här känns också en del igen från tidigare Frostenson dikter som leken med namn, förkärleken för vissa ord som t ex "gula" och "korall".

Endura är bitvis en bedövande vacker bok, just "bok" eftersom bilderna korresponderar med dikterna på uppslagen. Arnaults fotografier föreställer nästan uteslutande berg. Berg på avstånd och på nära håll. Inga människor finns med, bara lämningar i form av ruiner efter kloster och borgar. Eller som på omslagsfotot, där berget öppnar sig i en enorm skreva färgad av lavar och krönt av lummig grönska. Det skulle kunna vara ett ansikte, som om människorna smält in i landskapet. Det är obefolkat där människorna talar i texterna.

Det är omöjligt att inte tänka på Gunnar Ekelöfs Diwan över Fursten av Emgion. Här finns samma ödmjuka tilltal inför sig själv för att besvärja smärta och död. Här finns också "ett andra" som skönjes bortom fjärran berg, outsägligt och mystiskt. Precis som Katarina Frostenson poesi kan te sig. Den är inte alltid begriplig, men ack så vacker.