Så är det till slut vetenskapligt ”bevisat”: amerikanarna har blivit allt mer egoistiska. Som titeln på den här boken säger; från att tidigare ha bowlat tillsammans med vänner eller med ett bowlinglag, bowlar idag allt fler amerikaner ensamma. Det här går igen på område efter område; sport, religion, umgänge med andra, kultur, samhällsengagemang… Amerikanen har blitt seg selv nokk, sköter sig själv och skiter i andra.

Någonting har hänt under de senaste decennierna, menar statsvetaren Robert Putnam. Så här var det inte förut. Han går igenom allt tillgänglig statistik, alla organisationers medlemsförteckningar, levnadsvaneundersökningar och mer därtill. Och tecknen är otvetydiga; amerikanarna bryr sig allt mindre om annat än sig själv. Och knappt ens det, heller; även medlemskap och engagemang i organisationer som i hög grad handlar om att gynna sig själv (t.ex. fackföreningar) har förlorat. De sociala banden håller på att luckras upp allt mer.

Hade det bara varit en debattbok hade det här förstås varit föga intressant eller överraskande. Men nu är så inte fallet. Tvärtom, Putnam försöker i denna tegelsten till bok vetenskapligt bevisa sin tes, med alla statsvetenskapens erkända metoder. Och på den här punkten lyckas han tämligen väl, med mängder av staplar, tabeller och diagram, samt noter och hänvisningar en masse.

Putnam nöjer sig dock inte med att konstatera ATT detta har hänt. Han vill också förklara varför. Han försöker därför testa olika förklaringsmöjligheter, exempelvis förändrade sociala band (kärnfamiljen tappar mark etc.), brist på tid och pengar med mera. Det han kommer fram till är att två faktorer är viktigare än andra, nämligen TV-tittande och att pendla till arbetet bil. Tittar man mycket på TV så bryr man sig mindre om samhället. Pendlar man mycket i bil har mn inte tid för så mycket annat. Framförallt handlar det om generationsskiften; en yngre generation, som växt upp med TV och bil, håller på att ta över från en allt äldre, och samhällsengagerad, generation.

Skall man vara kritisk kan man väl konstatera att Putnam inte riktigt bevisar något kausalförhållande på denna punkt; är det TV-tittande som orsakar uppluckring av sociala band, eller är det att de sociala banden luckrats upp som gör att fler personer dras till att titta på TV istället?

Värre är dock vilka förklaringsfaktorer Putnam väljer att inte försöka undersöka. Den (de) faktor(er) som undertecknad främst kom att tänka på – nämligen kommersialiseringen och högervågen i det amerikanska samhället – väljer han att inte alls ta upp till diskussion! Även om det kanske inte förklarar allt, eller ens något, så finner jag det anmärkningsvärt. Mycket av problemet som Putnam tar upp handlar om hur människor allt mer har blivit till just passiva konsumenter, och inte medborgare.

Trots det är boken läsvärd, och längden till trots förvånansvärt läsvärd. Putnam skriver bra; han lyckas kombinera vetenskaplighet med ett levande och ibland till och med humoristiskt språk.

Reagan och hans polare tror åtminstone jag har spelat en betydande roll. Tänk bara på hans själsfrände i England, Margaret Thatcher, som uttalade att det inte finns något samhälle – bara individer. Nu verkar hon ha blivit bönhörd, om man får tro Putnam.