Ungefär samtidigt som jag nästan bestämt mig för att inte läsa resten av Sommarön får den åtminstone styrfart, jag vill läsa litet till för att se hur det går, men intresset är endast måttligt, knappt en tillräcklig ursäkt för att fortsätta läsa.
Sommarön handlar om den förmögne Rune Burenius som vill överlåta ön Lammskär i sina barns ägo i förhoppningen att de skall låta denna leva kvar i familjen, något som givetvis utlöser en radda familjeintriger.
Häggs språk är torrt och tråkigt, hans sätt att berätta historien smakar någon form av självgodhet, som om han implicit säger att "jag vet minsann hur man skriver en roman, det har jag gjort förut", samtidigt känns det som om han inte ens själv engagerat sig i historien, det känns som en serieprodukt, helt utan nerv, känsla och personlighet.
Missförstå mig inte, jag tror inte att självgodheten bottnar i någon allvarligare form av hybris, men ett mått av hybris, hur litet det än må vara måste underbyggas av någon form av begåvning för att motiveras, här lyser all begåvning med sin frånvaro. Det är förvisso rent tekniskt felfritt, men det hjälper inte om man inte också lyckas hitta rätt här och där, boken har ungefär samma intensitet som en datormanual.
Hägg lyckas också med bedriften att skriva läsaren på näsan i sina karaktärsteckningar, det är liksom för tydligt vad det är meningen att man skall tycka om karaktärerna, de det är meningen att man skall tycka illa om tycker man mycket riktigt illa om, de man däremot skall tycka om tycker man dessvärre också illa om.
Det är alltid ett dåligt tecken när det är för tydligt vad man skall tycka om karaktärerna, det brukar betyda att inte ens författaren tycker om dom som det är meningen att man skall tycka illa om. Jag är av åsikten att man som författare åtminstone på något plan bör tycka om eller känna sympatier för alla karaktärer man tecknar.
Nu blir dessa istället osympatiska schablonsbilder som inte känns verkliga och trovärdiga även om de kanske rent formellt är det, de blir aldrig annat än konstruerade romankaraktärer, de kan inte hoppa ut ur pappret och bli verkliga för de har konstruerats som en del av pappret och finns inte i någon annan dimension och det gäller dessvärre alla karaktärer.
Det gäller också historien som helhet, den är död materia, utan någon som helst livskraft. Den här boken ger dig ingenting, den stjäl bara tid.
Publicerad: 2002-04-30 00:00 / Uppdaterad: 2011-05-15 11:35
Inga kommentarer ännu
Kommentera eller pinga (trackback).