Krönika

Barbie – lockande, livsfarlig leksaksvärld?

De senaste veckorna har något konstigt hänt mig. Jag har blivit intresserad av Barbie-dockor. Kanske är det någon form av 40-årskris.

Det började med Star Trek, egentligen. Jag håller på och ser Star Trek för första gången (jag är just nu i slutet av Next Generation, så jag har några serier kvar att beta av), och hur det var så upptäckte jag att Mattel gjort en Uhura-barbie. Jag suktade, precis som jag gjorde efter den där Sindy-dockan i sin oerhört rosa och glittriga klänning som jag uppfattade som vansinnigt vacker när jag var liten. Uhura är bara så cool.

Trots att hon har en ganska undanskymd roll i serien (och här pratar vi original-Star Trek, 1966 – 69), där Uhura framför allt fungerar som någon sorts rymdskeppets växeltelefonist, så spelar Nichelle Nichols henne så, att jag har en stark känsla av att Uhura hade kunnat leda serien om de bara låtit henne.

Bakom kulisserna-historien är också intressant. Nichols kan till exempel berätta om hur hon tänkt hoppa av serien efter första säsongen, men blev övertalad om att hennes närvaro som svart kvinna på Enterprise var värd att hålla fast vid – av ingen mindre än Martin Luther King. Hon blev också den ena parten i vad som ska vara tv-historiens första ”rasblandade” kyss, och som tog sig förbi studiocensuren genom en hel del list och knasighet från motspelaren Bill Shatners sida.

I alla fall. Eftersom jag är vuxen och bestämmer över mina egna pengar landade den där Uhura-dockan ganska snart hemma hos mig, och nu hade jag upptäckt en värld av samlarobjekt. Visst utgörs Barbie-produktionen fortfarande till stor del av de där högarna av rosa plast som jag lärt mig att rynka på näsan åt som feminist, men det finns andra sidor. Jag ska inte romantisera de sidorna heller – det här är en kommersiell produkt. Det som skapas är väl det som efterfrågas och säljer.

Samtidigt har det hänt en hel del på modedocksmarknaden. Barbiebolaget Mattel lägger numera stor vikt vid firandet av kvinnodagen och Black History Month. Man har gjort en serie av ”inspirerande kvinnor” genom historien, och reviderat Barbies utseende så att hon numera finns i olika kroppstyper, hudfärger och hårtyper. Och ja, det där är med Barbie-mått mätt. De är fortfarande allihop väldigt söta och smala. Ändå blir jag märkligt glad av deras lite större lår och nya frisyrer.

Nå, den där barnsliga förtjusningen är en del av det. Innan jag, som tonåring och ung vuxen, lärde mig att avsky Barbie så hade jag ju Barbie-dockor, och jag hade roligt med dem. Jag försökte sy egna kläder (fast standardlösningen var en strumpa med hål för huvud och armar) och jag iscensatte berättelser som fascinerade mig. Blev jag också påverkad av ett skevt ideal för hur kvinnor ska se ut? Det blev jag säkert – hur det nu ska gå att urskilja just Barbies eventuella påverkan från den av resten av samhället?

Dockan speglar ju sin tid, och här vill jag tro att mitt intresse har en annan sida också. Jag är trots allt historiker med inriktning mot populärkultur. Jag är mindre intresserad av att döma ut ett fenomen än av att försöka förstå det, och Barbie väcker uppenbarligen starka känslor hos många. Såklart, eftersom dockan och bilderna av henne är så oerhört spridda. Hon fyllde 60 år förra året. Den första Barbie-dockan lanserades 1959.

Ruth Handler, gift med Elliot Handler som utgör den andra stavelsen i företagsnamnet Mattel, fick idén till dockan från sin dotters lek med klippdockor. Klippdockorna hade något som de flesta dockor under 1900-talets första hälft saknade. Då var det babydockor som dominerade, och skulle lära flickor att deras främsta uppgift var att vara hemma och ta hand om barnen.

Barbie, å sin sida, var en modern kvinna, med lika emfas på modern och kvinna. Hon kunde ständigt omvandlas, pröva nya uttryck och inte minst yrkesroller. Under 1960-talet var några favoriter såklart flygvärdinna, sjuksköterska, lärare och astronaut. Nutida Barbie-dockor finns bland annat som spelutvecklare, robotprogrammerare, domare och forskare, och numera alltid med olika etniciteter att välja bland.

1968 fick Barbie-dockan sin första svarta kompis, Christie, och 1980 kom den första svarta docka som faktiskt kallades Barbie. Det låter kanske sent, men när musikvideokanalen MTV lanserades 1981 tog det dem över ett år att få med någon svart artists video. 2017 kom för övrigt den första Barbie-dockan med hijab, en Inspiring Women-docka (eller ”Shero”, som de också kallas), som föreställer den amerikanska OS-fäktaren Ibtihaj Muhammad.

Eftersom jag har den stora turen att arbeta på ett ställe, ett lite folkbibliotek, med stort vett att ta vara på sina medarbetares kreativitet, kunde jag snabbt omsätta det här nyvunna (eller återvunna) intresset i en liten utställning där. Det blev ganska snart uppenbart att Barbie fortfarande är en företeelse som väcker känslor, allt från varm nostalgi till förfäran och avsky, och jag har stor förståelse för båda.

Nu hörde jag aldrig till dem som petade sönder sina barbies, skalperade dem eller grävde ner dem i trädgården. Det är, har jag förstått, inte helt ovanligt, och känns som en ganska sund reaktion på dockans trots allt uppenbara krav på kvinnlighet. Det råder ingen tvekan om att Barbie är en del av och speglar ett på många sätt osunt samhälle, inte bara med sina orimliga kroppsmått, utan också med sin påtagliga konsumism.

Men hon speglar det; hon är trots allt inte dess upphov. Hon är en leksak, en symbol och en projektionsyta. Hon kan vara astronaut på förmiddagen och USA:s första kvinnliga president på eftermiddagen. Och, handen på hjärtat, vem skulle inte vilja kunna vara det?

Ella Andrén

Publicerad: 2020-03-08 09:30 / Uppdaterad: 2020-03-08 09:41

Kategori: Krönika

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?