I augusti 2008 anmäler 18-åriga Marie Adler att en maskerad man tagit sig in i hennes lägenhet, bundit och våldtagit henne. Polisen påbörjar en utredning, men anar att något inte står rätt till. Maries berättelse svajar och inte ens hennes närmaste tror henne riktigt. Hon anses vara en strulig ung tjej, och har tillbringat större delen av sitt liv i fosterhem och andra sociala insatser.

Polisen pressar Marie i förhör, och hon tar tillbaka sin berättelse. De ställer henne till och med inför rätta för att ha gjort en falsk anmälan, och hon tvingas betala böter. Vänner som först stöttat henne bryter kontakten. Hon förlorar jobbet. Den mycket anspråkslösa men stabila tillvaro hon ändå lyckats bygga upp faller samman.

Några år senare inser utredarna Stacy Galbraith och Edna Hendershot att de båda överfallsvåldtäkter som de var och en i sitt distrikt försöker utreda har gemensamma nämnare. Snart är de en serievåldtäktsman på spåren, och när de äntligen kan gripa honom och ta sig in i hans dator finner de bilder på ännu fler offer. Ett av dem är Marie Adler.

Känner du igen den här berättelsen beror det med stor sannolikhet på tv-serien med samma namn, producerad av ett av de stora streamingtjänstsföretagen. Se den, om du inte redan gjort det, den är grymt bra. Men historien är alltså sann, och baserad på journalisterna T Christian Millers och Ken Armstrongs Pulitzerprisbelönade artikel ”An Unbelievable Story of Rape”, som sedermera blev en bok, först med titeln A False Report.

Liksom tv-serien rör sig Millers och Armstrongs skildring mellan flera tidsplan, mellan Marie Adlers verklighet 2008 och utredarna Galbraiths och Hendershots 2011. Därtill kommer ytterligare ett plan, med våldtäktsmannens tillvaro. Kanske går det aldrig att förstå hur man blir en person som kan utsätta andra för det den här mannen gjorde, men man får veta mer om hans utveckling till den obehagligt professionelle förövare han blir – bland annat hur personer som han använder sig av polisens utbildningsmaterial för att lära sig begå närmast ”perfekta” brott.

Framför allt är det här en skildring av polisarbete – av dåligt polisarbete och av helt underbart bra. De båda kvinnliga utredarna, Galbraith och Hendershot, är bara så coola. De är ihärdiga, de är smarta, de är mänskliga – och en och annan gång vill de nog lappa till mindre ambitiösa kollegor. Grejen är också att inte heller de dåliga poliserna, de som inte tar Maries erfarenheter på allvar, är sådär påtagligt dåliga människor. De visar dåligt omdöme. De är snabba att döma, och sådär fördomsfulla som människor ju är, lite till mans. De är heller inte särskilt pålästa om hur våldtäktsoffer kan reagera.

Jag vet inte vad oddsen är för att göra den här journalistiska skildringen till obligatorisk läsning på polishögskolorna, men man kan väl få drömma? Och så, så här på internationella kvinnodagen, lyfta fram ett par verkliga kvinnliga hjältar.