Hösten 1978 ringer telefonen på underrättelseavdelningen vid Colorado Springs-polisen. Den som ringer vet förstås inte att det är dit han kommit, utan söker Ron Stallworth i ett speciellt ärende: han vill värva honom till Ku Klux Klan.

Det är inte det enda Klan-mannen i telefonen inte vet om Ron Stallworth, som besvarat en annons från klanen med så låga förhoppningar att han till och med uppgett sitt riktiga namn. Men den Stallworth mannen i telefonen försöker värva till den ökända rasistiska rörelsen är inte bara polis, han är också svart.

Det här blir upptakten till en undercover-operation där Stallworth och hans kollegor infiltrerar Ku Klux Klan, en rätt osannolik historia som nyligen blivit storfilm i regi av Spike Lee. Till grund ligger ändå den här boken, Ron Stallworths självbiografi om operationen.

Det är ingen enormt välskriven bok, det ska sägas. Det finns en del upprepningar, det finns en och annan klumpighet som andas jag-var-cool-1978 och som man kanske tycker att förlaget kunde räddat författaren ifrån med tanke på att boken faktiskt gavs ut först 2014. Inte minst ägnas en del utrymme åt att spy galla över dåliga kollegor som egentligen har rätt lite med handlingen att göra.

Klart läsvärd är Black Klansman förstås ändå, just för att den är verklighetsbaserad. Ja, filmen är klart bättre, men det är intressant att veta vad den bygger på och vad som är eftergifter för storfilmsformatet. Vad Stallworth också gör är att sätta in berättelsen i lite mer av sitt sammanhang, både i det egna livet, i polisverksamheten som sådan, och i Ku Klux Klans moderna historia.

Det är här berättelsen bränner till riktigt, tycker jag, och får en obehagligt hög grad av nutidsrelevans. På 1970- och 80-talen var klanen nämligen inne i en omstylningsprocess: med civiliserad, välartikulerad debatt och prydliga kostymer ville man bli mer mainstream och aktivt använda det demokratiska systemet. Ledaren David Duke (som personligen skrev under Ron Stallworths medlemsbevis och gissningsvis ångrade det) ställde upp i guvernörsval och satt i en period i delstaten Louisianas representanthus för republikanerna. Genom att framstå som mer rumsrena (samtidigt som gräsrötterna fortsatte som förut med korsbränningar och våldsdåd), var man med och vred hela den politiska agendan alltmer högerut.

Låter det bekant?