Recension

: Them. Adventures with extremists
Them. Adventures with extremists Jon Ronson
2003
Simon & Schuster
8/10

”The truth is out there. Just like in The X-Files.”

Utgiven 2003
ISBN 9780743233217
Sidor 330
Först utgiven 2001
Språk engelska

Om författaren

Jon Ronson, född 1967 i Cardiff, är journalist, författare och dokumentärfilmare. Hans första bok ”Clubbed Class” utkom 1994. Han bor i London.

Sök efter boken

Vad har politiska extremister världen över – islamistiska fundamentalister, Ku Klux Klan och nynazister, vapengalna konspirationsteoretiker i mellanvästern, dogmatiska anti-anti-semitiska organisationer, med flera – gemensamt? En hel del, om man får tro Jon Ronsons galna, underhållande och ganska skrämmande reportagebok Them. Adventures with extremists:

”We could work with those Islamic guys,” said Pat from Alabama. ”You know, when I see those Nation of Islam guys at rallies, I go right up to them and tell them I’m in the Klan, and most often they give me the thumbs up.”
”Do they?” I asked.
”Oh, yeah,” said Pat. ”They say ’You just keep on keeping on, and we’ll just keep on keeping on.’”
”We’re certainly working for the same goal,” said Thom.
”Those Islamic guys,” said Pat, ”all feel the same way we do about who controls the world.”

Faktiskt är det så pass mycket som stämmer av de vitt skilda extremisternas berättelser om världskonspirationer att Ronson bestämmer sig för att en gång för alla ta reda på om den mystiska gruppen som sägs kontrollera världen – även om somliga av extremisterna menar att den är kristen, andra judisk, somliga kapitalistisk, somliga att den i själva verket består av jätteödlor från yttre rymden – verkligen existerar. Det gör han också, på sätt och vis, men mer än så ska inte avslöjas här.

Jon Ronson är journalisten som lever da Vinci-koden. Faktiskt påminner så mycket av de försanthållanden han stöter på om amerikansk populärkulturparanoia som Arkiv X, Heroes, Lost, diverse Joss Whedon-serier och så vidare, att jag allvarligt börjar undra vad som egentligen är hönan respektive ägget. Skriver amerikaner om övernaturliga konspirationer för att det här är etablerade idéer i det magiska landet i väster, eller tror de på övernaturliga konspirationer för att de tittat för mycket på teve?

Det finns en annan sida av galenskaperna. Ronson har tagit sig in i vardagen hos grupper, vars vardag man normalt inte har den minsta inblick i. Vi får gå och handla med ”Englands svar på Usama bin Laden”, prova Ceausescus skor och höra hur bekymmersamt Ku Klux Klan-killarna har det med tvätten av sina älskade kåpor: ”One time, I washed them with some red stuff, and I got myself a pink robe.”

Det är nästan så att man glömmer hur farliga en del av de här människorna är. Inte minst för att allting är så förbannat relativt. Konspirationsteoretikerna som är rädda för den amerikanska staten och dess många mystiska och våldsamma förgreningar har ju visst fog för sig. (Waco och Ruby Ridge är ikoniska händelser som återkommer som referensramar.) De antisemitiska respektive anti-anti-semitiska organisationer som Ronson möter framstår som ungefär lika paranoida och hysteriska – inte heller det helt utan fog.

Mitt i alltsammans står den mycket närvarande och inte alltid beslutsamme eller heroiske Jon Ronson, som ibland låter sig dras med och till och med fatta ett visst tycke för sina märkliga informanter, trots att han som jude ofta hör till de olika extremgrupperingarnas mest hatade.

I took my glasses off. I slipped the hood over my head. Through the eye-slits, I could see Pat and Joe smiling and givning me the thumbs up. And how did it feel for me, a Jew, to be wearing a Klan hood? I found myself feeling a little sad, imagining the time in the future when Pat would inevitably discover my Jewishness and feel just awful about letting me try on his hood.

Det är svårt att hitta någon motsvarighet till Jon Ronson och hans udda samling extremister av olika slag. Them – och den lika speciella The men who stare at goats som följde den – är fascinerande läsning. Men visst är det lite skumt att jag bara härom veckan förundrade mig över Lena Anderssons bisarra islamister i nya romanen Slutspelat. Den här veckan framstår de plötsligt som ganska realistiska.

Ella Andrén

Publicerad: 2009-10-31 00:00 / Uppdaterad: 2013-03-12 18:04

Kategori: Recension | Recension: #3483

2 kommentarer

Så det är en konspirationsteori att tro att kapitalister styr världen?

Feedback66 Oregistrerad 2009-10-31 03:07
 

När de samtidigt ska vara judar och/eller jätteödlor från yttre rymden – definitivt. Det är ingen normal marxistisk samhällsanalys människorna i den här boken sysslar med …
Generellt sett är jag däremot inte helt säker på att begreppet konspirationsteori betyder att det inte möjligen skulle kunna finnas ett uns av sanning bakom, även om ordet ju sannerligen antyder att man nog ska vara lite skeptisk.

Ella Andrén Redaktionen 2009-11-01 19:13
 

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?