Recension

: Sanningen om da Vinci-koden
Sanningen om da Vinci-koden Marie-France Etchegoin
2005
Bonnier Fakta
7/10

The truth is, like, really out there, dude

Utgiven 2005
ISBN 9185015563
Sidor 198
Medförfattare Frédéric Lenoir

Om författaren

Marie-France Etchegoin är reporter på Le Nouvel Observateur.

Sök efter boken

Egentligen är det ju helt absurt att det ska komma en hel genre av böcker som handlar om vad som är sant eller falskt med ett skönlitterärt verk. Jag menar, det är ju det som är det fina med fiktion; att man kan berätta en historia som lånar mer eller mindre av verkliga förhållanden, men varken gör anspråk på att vara sanning eller lögn utan lever i en gråzon, där en del är hämtat ur verkligheten och en del ur författarens fantasi. Inte skulle någon hävda att Sagan om ringen blir sämre bara för att Bilbo inte funnits i verkligheten.

Men så lägger Dan Brown in en brasklapp som säger att alla sällskap, dokument och mystiska fakta i da Vinci-koden är sanna och vips spårar debatten ur fullständigt, och alla från påven till Agneta Sjödin, från historiker till diverse galna konspirationsteoretiker på yttersta högerkanten börjar kasta uttolkningar på varandra. Ett otal böcker med titlar liknande den här har redan släppts, och da Vinci-koden själv försvinner under debatten om vad som är sant eller inte i den.

Vilket blir desto mer absurt när det är så lätt att klä av Brown det där påståendet på punkt efter punkt, utan att behöva tillgripa något annat än vanlig hederlig källkritik. Etchegoin och Lenoir är bevisligen pålästa, med resultatet att de sopar undan många av Browns "sanningar" på nolltid. (Prieuré de Sion är en uråldrig sekt… grundad 1956. "Mona Lisa", vars namn Brown drar växlar på, heter inte ens så. De äldsta omnämnanden av graalen är från över tusen år efter Jesu död… etc etc etc.) Samtidigt erkänner de gärna när han, faktafel eller inte, har en poäng; det fina med fiktion är ju att man kan säga något om hur världen fungerar även om man hittar på. Och som en kort och lättläst genomgång av historien bakom många konspirations- och religionsteorier är den faktiskt klart läsvärd.

Sen, visst, de som vill tro på uråldriga mäktiga sällskap och tocket kommer ändå att fnysa åt den – fördelen med konspirationsteorier är ju att allt som motbevisar dem är en del av konspirationen. Om 99% av alla historiker hävdar en sak måste det ju betyda att de kommit överens om att ljuga för oss – precis som det alltid kommer att finnas folk som, oavsett bevis för motsatsen, hävdar att evolutionen är en bluff, att jorden är platt, att vi aldrig landade på månen, att fotbolls-VM 1958 inte ägde rum… etc etc. Alla behöver väl något att tro på.

Och just det hade jag gärna sett mer diskussion runt; Vad är det som gör att just da Vinci-koden skapar ett sånt rabalder? Varför skrivs det inte debattartiklar och böcker om sanningshalten i Berättelsen om Pi? Vad är det som gör att många så gärna vill att just Brown ska sitta på säkra och oemotsägliga fakta? För att dra en parallell: jag tycker Satansverserna är en fantastisk roman, och att dess författare lever under dödshot för att ha skrivit den är en av de största idiotierna i litteraturhistorien. Men för den skull tänker jag inte hävda att Rushdies historia om djävlar, änglar och gudomlig inspiration är SANN på varenda punkt; det har liksom inte med saken att göra. Dimensionerna bra/dåligt och sant/falskt är i skönlitteratur oberoende av varann, och det vore trist – och möjligen farligt – om den skillnaden försvann. Om vi tar miste på kritiskt tänkande och önskedito. Ska da Vinci-koden tas som sanning ska vi ställa samma krav på den som på vilket historiskt verk som helst, och det tål den inte. Men det gör den inte nödvändigtvis till en dålig bok.

Alltnog; om man läst Brown och faktiskt är nyfiken på hur torrt han har på fötterna, eller bara är allmänt intresserad av historien bakom… visst, läs detta. Och om man vill tro att en deckarförfattare har vänt upp och ner på hela historieskrivningen står det en förstås fritt att avfärda alla bevis som motsäger det; vi har ju trots allt religionsfrihet.

Textutdrag (Visa/göm)

Björn Waller

Publicerad: 2005-08-29 00:00 / Uppdaterad: 2011-01-09 10:55

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #1744

2 kommentarer

Det är väl kombinationen av bokens popularitet och Browns påståenden om äkthet – som faktiskt inte innefattade själva historien i boken! – som skapat behovet av den här genren.

Det är på sätt och vis rätt rart att folk vill tro att Jesus fick barn var efterlevande ännu finns – sanningen är väl förmodligen att han fick det också. han trädde inte fram förrän han var trettio – skulle han vara oskuld då? Men faktum är ju att ett par som fick barn så där år 25, har idag hundratusentals – för att inte säga miljoner – direkta efterkommande idag.

De mörka sidan av saken är att folk också vill tro på nattsvarta konspirationer. Inte de trista storföretags- och statliga konspirationer vi faktiskt har, utan spännande, medeltida, flertusenåriga…

Men sjävklart ska fiction få vara fiction!

P Oregistrerad 2005-08-29 08:19
 

Så länge det finns folk som åker till platserna i Da Vinci-koden och frågar var personerna i boken stod, trots att de är påhittade (vilket folk f.ö. gör i Sverige med Guillous Arn-karaktärer också), så kommer "avslöjande" böcker som denna att produceras.
Se'n är det ju Browns osannolika genomslagskraft som frå seriösa forskare att vilja ge svar på tal, och eftersom Browns publik inte läser avhandlingar, så får man ge ut dem i publik form.
Tack för recensionen!

Irene Oregistrerad 2005-08-31 13:24
 

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?