"Nästa år är vi fria", upprepar Azads pappa gång på gång, "nästa år är vi fria". Men friheten kommer inte i den irakiska delen av Kurdistan. Azad växer istället upp med – och i hög grad som en del av – den kurdiska motståndskampen. Hela den manliga sidan av hans familj är involverade som väpnade kämpar.

Men istället för att kampen leder till seger och självständighet så ökar ständigt förtrycket från den irakiska regimen. Till slut tvingas Azad gå i landsflykt, när de irakiska myndigheterna får upp ögonen för honom och hans inblandning i den underjordiska kampen.

Hiner Saleems självbiografisk kortroman är en lättillgänglig och koncis historia om en uppväxt i kampens tecken, men också om hur det är att växa upp som diskriminerad minoritet i en diktatur.

Kurdernas frihetskamp har pågått oförtrutet under många år, utan att världen har brytt sig i någon nämnvärd skala. Tvärtom har stormakterna alltid tittat åt ett annat håll så fort Saddam-regimen råkade vara en allierad.

I dagens läge har USA som bekant avsatt Saddam-diktaturen (vilket Saleem också noterar på bokens sista sida), och ockuperat Irak. Så betyder det att friheten kommer nästa år, eller kanske rentav i år? Ja, det är ju åtminstone vad jänkarna vill göra gällande i sin krigspropaganda. Vad Hiner Saleem tror eller tycker i den frågan får vi frustrerande nog aldrig veta.