Recension

: På given order
På given order Seymour Hersh
2005
Ordfront
7/10

Initierat om USA:s utrikespolitik

Utgiven 2005
ISBN 9170371644
Sidor 437

Om författaren

Fotograf: Matt Dellinger

Seymour M. Hersh blev världsberömd som journalist när han 1969 berättade för en chockad omvärld om massakern på civila vietnameser i byn Song My. Hersh har sedan dess gjort många stora avslöjanden – bl.a. av Israels hemliga kärnvapenprogram. Han skriver idag framför allt för tidskriften New Yorker där hans artiklar om tortyren av irakiska fångar i Bagdad gett eko världen över.

Seymour Hersh – Wikipedia – Wikipedias uppslag om Hersh – med bakgrund och länkar till en rad artiklar.

Sök efter boken

Under Vietnamkriget gjorde sig en ung frilansjournalist vid namn Seymour Hersh ett namn som den som avslöjade massakern vid Song My/My Lai. Amerikanska soldater hade med berått mod slaktat civila – män, kvinnor och barn. Till och med spädbarn. Hersh lyckades med bragden att få det operativa befälet att berätta om aktionen. Öppet. Med namn. Och erkänna allt.

Rapporteringen ledde till en omfattande storm i det amerikanska samhället, och bidrog nog till att vända opinionen mot kriget. Det operativa befälet – som agerade på given order – blev straffad, men släpptes redan efter kort tid. Högre befäl blev aldrig straffade.

Idag är Seymour Hersh en etablerad journalist, som regelbundet bidrar bland annat till tidningen The New Yorker. Med nu mer än 30 år på nacken som grävande journalist med fokus på militära frågor väger hans rapporter och artiklar på det temat ofta tungt. När han därför samlar en rad artiklar som han har skrivit om den amerikanska militära politiken allt från (förspelet inför) den 11:e september, fram till den nuvarande ockupationen av Irak i en och samma bok, så har man bara att förvänta sig en viktigt inlägg.

För den som följt någon mer rapportering än kvällstidningarna kanske Hersh inte verkar avslöja så mycket nytt i den här boken. Mycket av det som ingår i boken har ändå cirkulerat i en hel del media de senaste åren – i hög grad förstås beroende på att Hersh bland andra har rotat fram uppgifterna. Här finns artiklar om det misslyckade amerikanska underrättelse-arbetet innan den 11:e september. Grenar av den landets underrättelsetjänst varnade för att en terrorist-attack skulle kunna hända – men varningarna ignorerades. Här finns artiklar om de påhittade uppgifterna om massförstörelsevapen i Irak, om tortyrskandalen i Abu Ghraib, om hur den amerikanska regeringen beställt underrättelsematerial för att bekräfta den politik de vill föra och så vidare.

Här finns förstås också många uppgifter som är nya, även om man har följt en mer kritisk rapportering av utvecklingen. Själv blir jag exempelvis överraskad över uppgifterna om att FN:s vapeninspektörer redan innan ockupationen av Irak hade varnat för att regimen i landet hade förberett sig på en invasion genom att sprida stora mängder lätta vapen över landet, och uppmana elitstyrkor att inte kämpa i öppna strider. Det gerillakrig vi ser idag framstår genast som mer organiserat än media ofta gör gällande – och den självförhärligande ”seger” som USA ståtade med när de kunde störta statyn av Saddam som än mer oviktig.

Det är över lag mycket bra skrivna artiklar, intet tal om den saken. Hersh har dock ett problem – trovärdigheten bygger nästan alltid på att man litar på hans professionalism som grävande journalist. De allra flesta källor som Hersh använder sig av vill eller vågar inte uppge namn, eftersom de då kan utsätta sig för stora risker. Källorna refereras därför bara som ”ledande Pentagonrådgivare”, ”tjänsteman vid CIA”, ”högt uppsatt källa vid …” och så vidare. Som läsare tvingas man alltså inte bara lita till att Hersh faktiskt har pratat med de här personerna, utan också på hans omdöme om att de är pålitliga och initierade vittnen.

Undantag finns förstås även här – som exempelvis när Hersh kan berätta om den avhoppade Mohammad al-Khilewi. Han var tidigare förstasekreterare i Saudiarabiens FN-delegation, men hoppade av till USA 1994. Med sig tog han tusentals dokument om den saudiska regimens brott mot mänskliga rättigheter, och stöd till olika terroristgrupper. Men, berättar hans advokat för Hersh, de amerikanska underrättelseorganisationerna var inte intresserade av att lyssna på al-Khilewi, eller ta del av hans dokument…

Saudiarabien var väl en för viktig allierad för att USA skulle vilja veta av något sådant. Man kan därför bara spekulera kring vad som hade hänt om de hade lyssnat redan då.

Klas Rönnbäck

Publicerad: 2005-11-28 00:00 / Uppdaterad: 2009-10-20 13:49

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #1834

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?