Krönika

Kungen och jag

The man in black fled across the desert, and the gunslinger followed.

Såja. Nu har jag läst ut Stephen King.

Och med det menar jag inte att jag för första gången har öppnat en bok av Stephen King, eller att jag läst honom för sista gången, eller att jag läst hans självbiografi "Att skriva".

Nej, jag menar att jag nu läst ut del 7 av "The Dark Tower" och därmed inte bara läst varenda jämra roman och novellsamling den närsynte Mainebon har gett ut, utan också läst färdigt en romanserie som han inledde (med meningen som inleder den här funderingen) redan som 19-åring och som flera decennier senare kommit att omfatta hela hans författarskap. För "The Dark Tower" må kanske inte vara det bästa King skrivit, men definitivt det mesta. I dubbel mening. Dels kan den ju, om man så vill, läsas som en enda 3818 sidor lång roman. (Eller ännu mer, för den letar sig in i åtminstone ett dussin andra historier han skrivit i form av små hänvisningar, sidoberättelser och gemensamma karaktärer.) Och dels för att i "The Dark Tower" vävs allt in: alla berättelser han skrivit, alla berättelser han inspirerats av, allt han varit med om… Man kan säkert läsa och njuta av den även om man inte är Kingfanatiker – med sitt upplägg på hälften Leone och hälften Tolkien är den ingen typisk Kinghistoria – men jisses, vad mycket mer man får ut av den om man är det.

För det får jag väl säga mig vara, eller åtminstone ha varit. Jag läste King första gången nittnaåtti… sju? Kan stämma. "Christine" var det i alla fall. Sedan dess har jag läst (och läst om) allt jag kommit över; ibland 3-4 böcker i sträck, ibland med något års paus emellan. Hade jag blivit en bokläsare av stora mått även utan King? Mycket möjligt, även om inget är säkert. Hade jag blivit SAMME bokläsare? Aldrig i livet.

Så varför just King? Hur kan jag förakta Marklund och Brown och ändå dras till denne serieproducerande (enligt många) kioskförfattare? Kanske är det bara födsel och ohejdad vana. Eller också är det det att han, trots att han älskar att äckla folk, aldrig skriver skräck BARA för att chockera; han vill säga något. Inte i form av konstlade budskap, politiska inlägg eller moralkakor, men han skulle aldrig ha kunnat få det där uttjatade epitetet "skräckmästare" om han inte hade kunnat konsten att skriva människoöden som berör. Kings hjältar är sällan starka, ofelbara förkämpar för det goda som besegrar ondskan och lever lyckliga i alla sina dar; de är individer med egna bekymmer och svagheter som slängs in i situationer som de måste lära sig att hantera eller dö – och även om de överlever (vilket aldrig är givet) går de sällan oskadda ur striden. Till skillnad från hos kollegor som Dean Koontz finns det sällan lyckliga slut i Kings värld. "Dead Zone" är på många sätt den ultimata Kingboken: en helt vanlig man (han heter rentav John Smith) får plötsligt en förmåga att förutsäga framtiden; andra kallar det gåva, talang, superkraft… men det förstör hans liv. Påfallande ofta har King också starka kvinnoroller, något skräckgenren inte varit bortskämd med.

När jag läser King idag känns det ändå uppenbart att han har en del brister som författare. Ofta är han väl förtjust i ljudet av tangentbord och skriver alldeles på tok för långt, han har en tendens att använda samma berättarknep om och om igen (kanske svårt att undvika när man är så produktiv) och hugger sig benhårt fast i vissa favoritkommentarer (jo, Steve, vi har fattat hur Mainedialekten låter nu. GE DIG.) Men han har i alla fall tillräckligt mycket självdistans för att vara medveten om det. Mer än en gång låter han sina karaktärer fälla mer eller mindre nedlåtande kommentarer om "den där monsterförfattaren uppe i Maine".

He is readable, I'll give him that – tells a good story, but has a tin ear for language.

Stephen King är inte oxfilé med årgångsvin och Mozart efter en Bergmanfilm… han är hamburgare, kall bärs, AC/DC och Sam Raimi. Enkelt, pang på rödbetan, och lika gott varenda gång. (Och förresten, att spela "Let There Be Rock" utan att tappa tempot är inte så enkelt som det verkar.)

Visst finns det rejäla djupdykningar i hans produktion, och filmerna ska vi (med några undantag) kanske tala tyst om. Men ändå, hans böcker har verkligen gett mig någonting. Nu har jag läst klart "The Dark Tower", jag har hunnit ikapp mannen i svart, och det känns som om något är avslutat. Det känns lite tomt, även om det nog hade känts mer om han hade gjort allvar av sitt hot att lägga av. Jag kommer att läsa nya böcker av Stephen King, och säkert att läsa om några av de gamla vid tillfälle. Kanske aldrig med samma andlösa sidvändarpanik som jag gjorde när jag var 14, och kanske har jag redan tagit allt King kan ge mig, och allt i framtiden blir bara nostalgi…

…äh, vem fan försöker jag lura. Jag sträckläste de sista 100 sidorna av "The Dark Tower" som om Cujo själv var efter mig, och jag kommer att kasta mig över nästa bok han släpper också. Jag kan nog inte längre påstå att King är min favoritförfattare, men jag kommer att bära med mig Stu Redman, Frannie Goldsmith, Lard-Ass Hogan, Annie Wilkes, sheriff Bannerman, Carrie White, Ray Garraty, Christine, John Smith, The Trash Can Man, Dolores Claiborne, Bobby Garfield, Polly Chalmers, Oy och Roland av Gilead väldigt länge.

Go, then. There are other worlds than these.
– Jake Chambers, "The Gunslinger"

Björn Waller

Publicerad: 2005-11-27 16:54 / Uppdaterad: 2005-11-27 16:54

Kategori: Krönika

13 kommentarer

Länge sedan jag läste King nu, men jag känner absolut igen mig i beskrivningen av tonåringen som plöjer igenom tegelstenar till böcker som Pestens tid eller Det. Feberaktigt vände man blad efter blad och tänkte: "Bara ett kapitel till. Sedan ska jag sova".

Stephen King har väl aldrig varit svenskalärarens och DN Kultur-skribentens favorit, men genom Kings böcker vande man sig vid att läsa mycket och att ta sig igenom tjocka böcker. Jag är helt säker på att utan King så hade min generation (70-talisterna) haft betydligt färre bokläsare och bokälskare.

Mikael Oregistrerad 2005-11-29 08:20
 

Jag är både King-fan och svensklärare…

Henrik E Oregistrerad 2005-11-29 21:06
 

Henrik E -> Då finns det hopp för kommande generationers bokläsande :-)

När mina svenskalärare såg mig läsa King så tittade de på mig med en bekymrad min som uttryckte något i stil med "*Suck* Ja, ja. Du läser i alla fall böcker".

Mikael Oregistrerad 2005-11-30 10:43
 

Henrik E: härligt att höra! Min erfarenhet av svensklärare och King ligger nog närmare Mikaels… det var ju inte litteratur, gubevars. Däremot uppmuntrades vi att läsa King på engelska i engelskan. Av samma lärare. Mysko.

Annars är det ju kul att King verkar ha en liten renässans i Sverige. "Dark Tower" kommer snart i svensk översättning, och även andra böcker är på gång… med lite tur kanske man även får nysläpp i pocket av några av klassikerna, de är lite halvknepiga att få tag på på svenska idag.

Björn Waller Redaktionen 2005-11-30 13:57
 

Förstår bara inte varför han inte skrivit fler böcker som "Maratonmarschen"? För det är ju faktiskt en fantastiskt bra bok…

Mikael Lehikoinen Medlem 2005-12-05 13:58
 

"Maratonmarschen" är helt klart en av hans bästa böcker. Synd bara att verklighetens mediaklimat börjar komma ikapp dystopin.

Ola Oregistrerad 2005-12-06 20:23
 

Björn, du som verkar kunnig, stämmer det att "The Stand" ska utspela sig i (dåvarande) framtiden, 1990, som David Nessle påstod i en artikel om King? Det var länge sedan jag läste boken, men kommer inte ihåg något som tydde på det. Jag tror det var den kortare versionen Nessle menade.

Feedback66 Oregistrerad 2005-12-07 19:04
 

Feedback: nu var det väldigt länge sedan jag läste den korta "The Stand", men vad jag har för mig så utspelas den 1978(-ish). I samband med att han släppte den längre uppdaterade han den till 1990.

Mikael & Ola: Jo, "Maratonmarschen" är en av mina favoriter också, även om den inte är speciellt King-aktig (så släppte han den ju under pseudonym också). Både den och "Den flyende mannen" ligger ju väldigt nära dagens dokusåpasamhälle… bröd och cirkus, liksom.

Björn Waller Redaktionen 2005-12-07 22:41
 

Jag har liknande upplevelser av svensklärare och King-böcker, eller s.k. populärlitteratur över huvud taget. Min filosofi är att barn och ungdomar ska läsa det de själva är intresserade av. Eftersom läsning i sig utvecklar den språkliga förmågan tror jag att det inte spelar så stor roll vad man läser, utan att man läser.

Henrik E Oregistrerad 2005-12-10 14:18
 

Bra som vanligt, Björn. Men "IT" måste nog vara med på en topp 5. Bästa barndomsskildringen han skrivit, bättre än "The Body" ("Stand by me").

Bentley Coup Door Oregistrerad 2006-01-05 15:26
 

den var faktist ganska dålig

Mikael Oregistrerad 2006-11-22 15:55
 

mkt levande

aylin Oregistrerad 2007-09-19 18:54
 

[…] Uppdatering. När vi skickade ut den här länken på twitter så hörde Björn Waller från dagensbok.com av sig och berättade att han hade skrivit en liknande text för några år sedan. Det är alltså fler än jag som har Stephen King att tacka för sitt bokintresse. Läs Björns betraktelser här: Kungen och jag. […]

Allt är Stephen Kings fel » Bokfetischist Oregistrerad 2014-03-17 21:03
 

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?