Recension

: Presidentens apelsiner
Presidentens apelsiner Abbas Khider
2016
Thorén & Lindskog
6/10

Gäst hos Saddam

Utgiven 2016
ISBN 9789186905446
Sidor 192
Orginaltitel Die Orangen des Präsidenten
Översättare Ingrid Kampås

Om författaren

Abbas Khider föddes 1973 i Bagdad. 1995 flydde han från Irak efter två år i fängelse. Efter år på flykt i den arabiska världen kom han till Tyskland, fick asyl, studerade och hittade ett nytt hem i ett främmande språk.

Khiders första roman kom ut 2008 och sedan debuten har han skrivit ytterligare tre romaner. 2013 tilldelades han Nelly Sachs-priset.

Sök efter boken

”Ah, Mesopotamia!” fräste Patti Smith rasande i ”Radio Baghdad”, utgiven samtidigt som stolta amerikanska politiker talade om ”shock and awe” och lade bombmattor över Irak. ”We invented the zero – and we mean NOTHING to you!” Och jo, visst är det något kymigt i att en rik vit bohem tar sig rätten att tala för ett utbombat folk hon inte känner, men å andra sidan var ju amerikanarna inte helt ensamma om att sätta vinning över människovärde heller, så det kanske jämnar ut sig.

Men varför inte gå till källan och lyssna på dem som faktiskt var där? Det är 1989, och Mahdi går sista året på gymnasiet i Bagdad. Hans uppväxt har präglats av kriget mellan Iran och Irak, men det tog nyligen slut och nu ska allt bli bättre igen. Han är fascinerad av Iraks (Sumers, Mesopotamiens, Babylons, Urs) historia, civilisationens vagga och allt det där, där den ena mäktige härskaren efter den andre byggt upp imperier och de som lever nedanför dem lyder. Hans stora hobby är att föda upp brevduvor, kommunikationsmedel. Hans kompisar kallar honom Duvan. Vilket visar sig bli ett problem när de alla grips av Saddam Husseins säkerhetspolis, och poliserna blir övertygade om att det är ett kodnamn och att han alltså är aktiv i ett förbjudet politiskt parti. År efter år med tortyr i fängelset väntar honom för det … Därav också titeln: Den där dagen i fängelset då det är Saddams födelsedag, då diktatorn alltid visar sig barmhärtig, alltid benådar politiska fångar, alltid återställer den civiliserade ordningen där ingen blir godtyckligt fängslad. Och de samlas på gården och under stor högtidlighet får varje utsvulten, nedbruten, torterad fånge komma fram och tacka för Saddams gåva: Varsin blodapelsin.

Mahdi delar stora delar av sin historia med sin upphovsman; Khider satt också i Saddams fängelse som ung, och det finns mycket i hans skildringar både av uppväxten under kriget, fängelsevistelsen och kaoset när han kastas rakt ut från fängelset in i den (första) amerikanska invasionen som känns självupplevt. Han skriver ändå med en lätt touch; det som hade kunnat bli ren syndomlitteratur (inte för att den inte har rätt till det) får här en ton av svart humor och medmänsklighet, vare sig Mahdi beskriver sina föräldrar och barndomsvänner eller cellkamrater och vakter, som både gör att boken blir lätt att komma in i och ger rejält med extra tyngd åt slutet. Jag kan tycka att det finns saker som kunde utvecklas mer; inte minst med alla passningar till Iraks lååånga historia, som ofta känns som att Khider gläntar på en dörr till en roman som går mycket mer på djupet, men väljer att stänga den igen. Kanske är det bara att den senaste irakiska boken jag läste var Hassan Blasims helt mästerliga Irakisk Kristus, som nog är mer i min smak, och inte kan låta bli att jämföra. Men det är en lyx att kunna ha smak i hur offer för våldsamma regimer gestaltar sina erfarenheter, och Khiders roman går definitivt mer rakt på sak. Inte minst då i slutet.

Vi klarar oss bra i staden, men inte i öknen. Vi är ändå bara människor. Eller hur? Jag har hunnit bli sextiofem år. Och hela tiden sker saker som nästan övertygar mig om att vi inte alls är människor. På sin höjd gäster. Märkliga gäster från intet.

USA invaderar Bagdad, och som vi läsare vet kommer de strax att dra hem igen och låta Saddam fortsätta. De som nyss släppts ur fängelserna blir återigen myror under fötterna på de stora elefanterna, de amerikanska soldaterna som slåss för Frihet uppe på sina stridsvagnar har bättre för sig än att skilja den ena araben från den andra, och storpolitiken rullar vidare utan att räkna nollorna. Tio år senare flyttar bomberna ner på marken, Saddam plockas bort och hans hantlangare går med i IS i stället. Jag slår ihop boken och nog fan luktar det blodapelsin.

Textutdrag (Visa/göm)

Björn Waller

Publicerad: 2016-08-23 00:00 / Uppdaterad: 2016-08-22 14:13

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #6661

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?