Vi har mött världens äldsta historia många gånger. Det krossade hjärtat.
När vi förlorar den självklara platsen i kärleksbubblan forsar lidandet fram utan kontroll. Några reagerar med att bygga upp ett hårt skal och tänker: ”Jag ska aldrig bli kär igen!” Andra blir introverta och studerar den svartaste smärtpunkten. Det finns givetvis många andra kategorier; underhållaren som vill skämta bort smärtan, arbetsnarkomanen som jobbar dygnet runt, och sist men inte minst – världssamvetet, som reagerar på orättvisorna här i världen.
När vi själva inte är drabbade, finns risken att vi avmätt konstaterar: ”Ja, ja. Det går över, ska du se.” Om ältandet pågår för länge, vill vi likt en hurtig coach ropa till den narcissistiska självplågaren: ”Mister du en, står dig tusen åter, fattar du väl!”
Men andra gånger står vi så nära att vi tystnar och vi lyssnar i timmar på den som är ledsen. Vi gråter tillsammans.
Så är det att läsa några av historierna som tecknats av Bim Eriksson i serieboken Det kändes lugnt när mina känslor dog.
Serierna utmärker sig med sin icke-realistiska avbildning av hur människor ser ut. Alla har små huvuden och breda axlar som rinner ut i ofantligt långa armar. I centrum finns jaget som agerar i relation med andra människor och som måste förhålla sig till det omgivande samhället. Funderingar på relationer och känslor i monologens form avlöses av samtal där flera personer får yttra sig. Variationen gör att varje sekvens blir som en egen scen med en egen historia.
Många gånger har jag fnissat när jag läst serien Zelda av Lina Neidestam, som ofta får in en humorspegel i sin kritik av föråldrade könsnormer. Men inför läsningen av Bim Eriksson behövs ingen fnissvarning. Den inåtvända blicken och sökandet efter jagets egen röst framträder på ett sätt som väcker medkänsla. Vi presenteras för figurer som bär på en blandning av melankoli, en vilja att gömma sig för världen och en vilja att få vara i fred när orken tagit slut. Men det finns några ordväxlingar som väcker leendet hos coachen, till exempel denna:
Han: ”Fin Keps! Men du skulle vara mycket snyggare utan. Du har väldigt snygga lår också. Men så små bröst.”
Hon: ”Tanks!”
Han: ”Du menar thanks? Du är så gullig när du uttalar enkla engelska ord helt fel. Dumma lilla tjej.”
Hon: ”Nej. Jag menar tanks. Som i stora, gröna stridsvagnar. På väg mot dig. Skål!”
Några gånger tänker jag att det kvinnliga jaget uttrycker en universell känsla. Gemenskapens krav krockar med den inre jaguppfattningen för många av oss. Vi är naturligtvis överens om att stringtrosor och läppstift vanligen känns igen som kvinnliga tillbehör, men likväl vill jag se utanför genderboxen. Det är inte alltför ovanligt att flickor identifierar sig med en manlig superhjältes eller rockstjärnas kraft och styrka. Därför borde det vara möjligt för en pojke att kunna identifiera sig med vilsenhet, dålig självkänsla och kroppskomplex som den levandegörs här.
För min personliga del, välkomnar jag Bim Eriksson till Sveriges mångsidiga serietecknarkollektiv och hoppas att hon når många läsare med sitt skapande. De egenartade personerna ger nytt liv i berättelsen om kärlekssorgen som så sakteliga går över i det första stadiet av läkning. Tematikens olika nyanser av melankoli bidrar fint till vår gemensamma erfarenhetsbank, hälsar den luttrade coachen.
Publicerad: 2016-08-24 00:00 / Uppdaterad: 2016-08-22 20:29
Inga kommentarer ännu
Kommentera