Hanna Johansson målar i Antiken upp drömska och samtidigt glasklara bilder i en mosaik av scener som tillsammans bildar en hel berättelse. Det är en spräcklig, skimrande yta som döljer avgrundsdjupa teman om ensamhet, om besatthet, om övergrepp.

Vi är i Grekland, närmare bestämt i den lilla staden Ermoupoli, på ön Syros. Där finns en treenighet: det namnlösa jaget, modern Helena och dottern Olga. Vad som berättas är på ett sätt ett bleknat semesterminne: vi får följa hur jaget, Helena och Olga vandrar längs det vilda havet, strosar i varma, varma gränder, sippar vitt vin på bakgården, röker och äter nyfångad bläckfisk skållad i het stekpanna med mycket olja. Men det är också mer än så. Jaget förhåller sig till sina veckor i Ermoupoli – först tryckande varma, sedan kalla, frusna, som om de utgjorde ett kretslopp. Det är en cirkelrörelse centrerad kring ett händelseförlopp där tiden före och efter bara är någon sorts dimridå. Jaget måste minnas, om och om igen, berätta historien för sig själv flera gånger – för att förstå, men kanske mest för att få återuppleva.

Och vad är det för historia som jaget berättar för sig själv? Det skulle kunna sägas vara en historia om sökandet efter närhet. Det skulle också kunna sägas vara en historia om besatthet förklädd till förälskelse.

Jaget är i början förälskad i Helena och överlycklig över att få bli inbjuden till Ermoupoli där Helena har ett semesterhus. Jaget ser det som en symbolisk inbjudan till den allra innersta kretsen, allra närmast både mor och dotter. Men Helena är avvisande, och jaget inser att det är lika utestängt från enheten Helena – Olga som i Sverige, lika ensam. Jaget gör sig redo att ge sig av. Men så händer något; Olga träder fram som ur skuggorna och jaget inser att det hela tiden handlat om henne egentligen, att allt hon tidigare gjort har lett henne fram till Olga; ensamma, sköra, femtonåriga Olga.

Antiken har liknats vid en ”queer Lolita”, och det är inte svårt att förstå varför; jaget tycks dras till Olgas ungdom och utsatthet mer än något annat. Men där Lolita ger upphov till avsmak och obehag skapar Antiken snarare en förvirring och spänning kring frågan om var gränsen mellan utnyttjande och förälskelse går. Kanske är det detta som jaget försöker komma fram till genom att sammanfoga minnesbilder, om och om igen. Kanske måste jaget återvända och berätta historien för sig själv, för att det är den enda historien som är värd att berätta.

Hanna Johansson lyckas förmedla en berättelse som lurar läsaren att tro att den inte är storslagen. Jag är med jaget längs gatorna i Ermoupoli, i cigarettröken på bakgården, på torget bland de rastlösa tonårspojkarna, tätt inpå, nära. Inte förrän jag läst färdigt inser jag helt vidden av berättelsen, ser hela mosaikbilden. Den är magnifik.