Längst ner till vänster på omslaget till Helena von Hofstens Hon hör inte hemma här står det ”roman”, men jag har svårt att sluta tänka på boken som poesi.

Visst finns narrativet där, en berättelse och karaktärer som utvecklas – fördjupas och förändras – över sidorna. Men redan första intrycket av boken tycks säga ”poesi”.

Först är det formatet, rent fysiskt. Det är en både liten och tunn bok. Omslagets färgglada fågel och snirkliga gröna blad verkar också vara inne på det poetiska. Och sedan det gröna minnesbandet, som tycks säga att även om sidorna är små och få och luftiga så kan läsaren behöva pausa.

Det här är inte en bok att skumstressa igenom. Varje ord, varje mening, varje stycke är som avvägt på guldvåg. Även om det här är en roman så har varje formulering utformats med samma omsorg som om det vore poesi.

Allt i den här boken är skört. Karaktärerna och deras relationer. Verkligheten. Jaget. Minnena som huvudpersonen försöker fånga (eller hålla ifrån sig) gestaltas genom bilder som blandar skärpa med konturlöshet.

Jag skriver i den nya skrivboken. Det händer nu. Berättelsen, hur den liksom kränger en aning. Slår sönder kvarten som är kvar innan trädgårdsprogrammet börjar. En kvart kvar att slå sönder. Jag upprepar mig och upprepar mig. Det är så det måste vara. Det räcker så.

Kapitlen, oftast bara två eller tre sidor långa, varvar mellan olika platser och tidplan. I nuet befinner vi oss på ”Psyket”, dåtiden berättar om ”Kärleken” och den där andra platsen, den där ”Huset” finns, det som är ”Hemma”.

På psyket med dess manualer och regler kämpar Grace med att behålla sin värdighet trots alla förbud. Att be om lov för att kunna använda en nackspegel eller en duschslang. Att be om lov för att kunna stryka sin blus. Att stå ut med längtan efter en mänsklig närhet som inte står till buds. När hon är hemma kämpar hon för att ha något att hålla fast vid trots att allt redan rämnat.

Grace slits mellan platserna. När hon är på psyket längtar hon hem, när hon är hemma längtar hon till psyket. Kanske slits hon också mellan dået och nuet. Dået då framtiden kanske kändes självklar, eller i alla fall säker. Och så nuet där det är svårt att förhålla sig till ett då som visade sig inte stämma, som var förskjutet.

Det här är en bok om att inte höra hemma någonstans, inte ens i sin egen livshistoria:

Jag heter Grace och jag behöver vila från mig själv. Är det för mycket begärt? Att få vila från mig själv. Att känna hur tabletterna långsamt verkar, hur de sprider sig, bubblar som ett par Alvedon brus i ett för litet glas; via benen, armarna, bröstkorgen. Hur allting äntligen slappnar av.