Svaret på frågan ifall Maria Svelands Gråleken är något att läsa låter på ett ungefär ”Ja, den är lättläst och hyfsat spännande. Bra underhållning för stunden, ta med den till stranden i sommar”. Och med det avses inget negativt – för läsning kan handla precis lika mycket om att finna spänning/glädje/skräck/vad-man-nu-föredrar för stunden som att få några djupa insikter, eller lära sig något nytt.

Men att recensera en bok handlar inte om att bara svar på frågan ifall en bok är läsvärd eller ej. Enligt all kunskaps källa, Wikipedia, är en recension en redogörelse för till exempel intrycken från en kulturprodukt, en vara eller en tjänst, och dess kvalitet i jämförelse med andra produkter i samma klass. Och här blir det desto knivigare. För Grålekens ambition är inte att vara en bok som erbjuder underhållning för stunden, utan att vara en bok som försöker Berätta Om Samhället. Därmed måste den också mätas mot andra böcker inom samma genre.

Historien är rätt enkel. Jesper och Julia och deras fem månader gamla dotter ska tillbringa några veckor på ön Anholt i Kattegatt, mittemellan Sverige och Danmark. Jesper är man, sprungen ut arbetarklassen. Julia är en utbildad kvinna med lika utbildade föräldrar. Jesper försöker hävda sig gentemot sina bröder genom att träna inför ett maraton. Julia försöker ta hand om dottern och dricker för mycket vin. Problem uppstår, eller kanske fanns de där redan? Som alltid när Maria Sveland skriver finns köns- och klassperspektivet ständigt närvarande. Men i Gråleken så är det högst oklart vad författaren egentligen vill säga. Ibland blir det övertydligt, ibland inte tydligt alls. Ja, Jesper är färgad av sin arbetarbakgrund och känner sig underlägsen gentemot Julia. Men är det därför han boken igenom beter sig direkt otrevligt mot Julia? Ja, Julia är socialiserad till kvinna med allt vad det innebär. Men varför i hela friden håller hon fast vid Jesper, med tanke på de stora röda varningslamporna som blinkar deras relation igenom? (Jag är fullt medveten om den manipulation som förekommer i misshandelsrelationer. Men det är inte vad som beskrivs här.) Som läsare undrar man för övrigt varför Julia och Jesper ens föll för varandra? Fanns det någonsin någon kärlek mellan dem? Vem är förresten kvinnan Julia tycker sig se? Symboliserar hon något? Till slut blir berättelsen om Jesper och Julia nästan komisk. Faktum är att det bara skulle krävas en lättare omskrivning för att Gråleken skulle kunna funka som en lättsamt humoristisk skildring av två dysfunktionella människor som på var sitt håll försöker ta tag i sina problem. Men som sagt, det är inte den typen av bok Gråleken strävar efter att vara.

En intressant sak med Gråleken är dock att i jämförelse med Svelands tidigare bok, Att Springa, återfinns flera nyanser – alla kvinnor är inte genomgoda och rättrådiga och alla män är inte genomonda (bara nästan). Kanske står Maria Sveland inför ett vägskäl – att endera öva upp förmågan att skriva samhällsskildringar, eller slå sig in på att skriva mer lättsamma böcker. Eller kanske helt enkelt en kombination av de två, men då krävs det att dra ned på överdrifter och övertydligheter.