När Maria Svelands debut, Bitterfittan, kom väckte den stor debatt. Kärnfamiljen hamnade i skottgluggen och ifrågasattes, kanske mer än på länge. Tre år senare är det alltså dags för uppföljaren, Att springa. Också den sätter kärnfamiljen i fokus, kanske inte lika uppenbart tydligt, men på ett sätt som än en gång får mig att fundera över kärnfamiljens existensberättigande i sin nuvarande form.

Det som sker i en familj anses vara den familjens ensak, så också hur man uppfostrar sina barn och hur man beter sig mot dem. Att som utomstående vuxen ifrågasätta en förälder är mer eller mindre tabubelagt och verkar i längden som ett ifrågasättande av den vuxna personens föräldraskap och auktoritet som vuxen.

Familjen som institution är skyddad och omhuldad. Innanför de fyra väggarna är det föräldrarna som är enväldiga härskare i ett land där ingen utomstående har egentlig insyn och ingen ifrågasätter de vuxnas legitimitet att vara härskare, såvida inga indikationer förekommer om att något väldigt allvarligt sker mot barnen i familjen. Och även då är det lätt att inte vilja se, tänka att det där bara är en engångsföreteelse, att det inte är värt att lägga sig i.

Att springa handlar om Emma och Julia som är tretton år och bästa vänner. Men även om man är bästa vänner och står varandra nära, så nära som man kanske bara kan i just den åldern, går det ändå inte att vara helt öppen och förtrolig. Det finns saker inte ens bästa vänner kan tala om.

Maria Sveland berättar historien om ett av alla dessa barn som är utsatta för kränkningar av sina föräldrar. Hur den vuxna omgivningen ser att något inte står rätt till, men ändå inte gör något åt saken. Här beror oviljan att ingripa på att Julias pappa är en man med makt.

Det känns som att Maria Svelands huvudsyfte med boken är att ge röst åt alla dessa utsatta barn som inte kan stå upp för sig själva. Det handlar inte så mycket om vad barnet i boken blir utsatt för, det viktiga är att visa på vad man gör mot barnen när man inte tar strid mot föräldern, när man som lärare, medmänniska eller socialkontor inte tar sitt ansvar, när man av feghet inte ifrågasätter och därigenom sviker barnet.

Men det är inte enbart vuxna människors direkta och indirekta misshandel av barn som utreds, även den patriarkala maktdominansen får sig en åthutning. De där trådarna som når ut överallt i samhället, subtila små händelser vars enda funktion är att de visar på mäns makt. Det är som att Emma, Julia och deras mammor fastnar i ett gigantiskt, manligt, finmaskigt nät, som de trasslar in sig allt mer i och som ingen utomstående försöker hjälpa dem ur. De får skylla sig själva som utmanat makten. Och därigenom blir det ett dubbelt svek mot barnet. Även den som till slut ställer sig på barnets sida blir nedtryckt.

En invändning är att Svelands vilja att berätta sin historia helt har kört över det konstnärliga. Det känns som att hon helt och hållet vill driva sin debatt, och att läsupplevelsen hamnat i bakvattnet. Det är inget problem att läsa Att springa, men det är inte heller en njutning. Språket är rakt och enkelt, en funktionell bruksprosa. Karaktärerna är ofta platta, stereotypa och trista, men fyller sitt syfte.

Trots sina brister är Att springa en viktig och läsvärd bok. Det är lätt att vara närvarande i läsakten. Inte sällan är det jobbigt också, särskilt i slutet när man inser att det inte går att springa hur långt som helst. När det inte finns någon vuxenvärld som stöttar måste man till slut stanna och Julia har inte råd med det. Och det är så hemskt, så sorgligt och hemskt.