Maria Svelands romanfigur Sara åker till Teneriffa för att få tid ensam från sin son och sin man. Hon dras med svår skuld för att hon ens behöver denna egentid, och med ilska och bitterhet över att hennes man inte tycks känna den skulden och därmed tycks kunna vara en bättre förälder. Bitterheter gäller både mans- och kvinnorollen, jämställdhetskampen tog vägen över det högervridna åttiotalet och landade i 2000-talet med en trött suck av sömnbrist.

Under resan läser Sara Erica Jongs Rädd att flyga och funderar över vad som gick snett på vägen. Jongs Isadora söker ”det knapplösa knullet” medan Sara bara vill få sova. Sara är sur och förbannad över att hon blivit lurad; den sexuella revolutionen, och 60- och 70-talens tidsanda, utlovade något annat. Isadora må våndas på sitt håll men det är över tysta män och bristen på sex och inte över hur vardagen ska gå ihop.

Sara hade väntat sig något annat – och hon vill inte vara tacksam för vad hon har. Hon vill ha det hon har förvägrats. Hon har gått i en kvinnofälla som hon trodde att hon hade kommit undan, där hon står med huvudansvaret och skulden och mannen klarar sig utan den.

Och kanske är det där jämställdhetsprocessen har gått bet: vi har inte kommit åt skulden. Den sitter som en arvsynd hos kvinnorna: om vi strävar efter något mer än barn och familj ska vi straffas med Skulden. Förmodligen är det först när vi kunnat lägga ifrån oss skulden, när vi kommit tillfreds med den, som det faktiskt kan hända något. Kanske är skulden svaret, om än inte lösningen, på den fråga som genomsyrar hela boken: ”Hur ska vi någonsin kunna få ett jämställt samhälle när vi inte ens klarar av att leva jämställt med den vi älskar?”

En av Bitterfittans styrkor är igenkännandet. Det är en bok för alla generationer och för båda könen (faktiskt). Romanstoffet är på sina ställen tunt. Vissa resonemang om genus och politik hade passat bättre i en annan sorts bok, men å andra sidan hade den boken nog aldrig fått samma genomslagskraft som Bitterfittan.

Jag uppskattar ändå romanformen; det är historien om Sara som får mig att läsa vidare. Och hon pekar på något viktigt, Sveland, personligen behöver jag fundera mer på den där Skulden. Hur blir vi av med den?