När Erica Jong romandebuterade med Rädd att flyga 1973 slog hon inte bara igenom. Hon gjorde skandal. För en nutida läsare – och uppenbarligen fortfarande för författaren själv – är det svårt att smälta hur mycket skit hon faktiskt fått och ibland fortfarande får. Till oförätter som funnit sin väg in i nya boken Förföra demonen – att skriva för livet hör till exempel kritikerepiteten ”inbillningssjukt bilvrak” och ”mammutvulva”. ”Mammutvulva”? Seriöst?

Förföra demonen är en slags löst sammanhållen tankebok om skrivande, äktenskap (fyra stycken), barn och barnbarn, om sex och politik, kreativitet och destruktivitet – om att man faktiskt överlever en hel del misstag och dumheter. Och även om litteraturkritikens tabu nummer ett är att sätta likhetstecken mellan verk och författare, så är likheterna mellan Jong och hennes älskade hjältinna från Rädd att flyga, Isadora Wing, slående, både biografiskt och existentiellt. Samma tankar och erfarenheter går som en blodröd tråd mellan böckerna.

Perspektivet har förstås förändrats och Jongs förhållande till Isadora Wing är inte oproblematiskt. Samtidigt som författaren uttrycker en tacksamhet över att fått nå så många har det uppenbarligen tagit ett tag att lära sig leva och skriva i skuggan av ”den där boken” och med det självutlämnande skrivandets konsekvenser. Det är ju nämligen aldrig bara sig själv man utelämnar. Skrivandet leder oupphörligen till konflikter med familjen, som väl i och för sig aldrig tycks ha levt i någon större fred, och det ständiga mantrat formulerar Jong som den enträgna önskan ”Var snäll nu. Skäm inte ut oss. Och framför allt – kom ihåg att tala väl om Israel!”

Och som en ödets ironi har Jong själv fått en skrivande dotter som inte räds att lämna ut det privata – inte minst i föga smickrande skildringar av sin mamma.

Men hur skulle jag kunna hindra Molly från att skriva om min rattfylla om hon nu vill det? Man kan ju inte förbjuda sina barn att berätta sin sida av historien. Och varför skulle vi göra det? De är födda till att avlösa oss, och allt som ger dem styrka att göra det borde vi applådera. De är inte födda till att bli våra kloner. De har sin egen karma. Jag kan inte tänka mig något mer skrämmande än att fostra min egen klon.

Av osäkra, impulsiva Isadora Wing, nej, förlåt, Erica Jong – men författare och huvudperson har alltid flutit samman här, och Förföra demonen gör sannerligen ingenting för att motsäga den grundläggande känslan – har minsann blivit en ganska förnuftig förälder och mormor. Det ligger något underbart betryggande i det.

Poängen med Förföra demonen är på många sätt överlevandet. För den som fortfarande är i Isadoras förvirrande ålder är det inte mindre än trösterikt att få också den äldre Jongs versioner tillhanda. Det som inte dödar gör en faktiskt starkare – och bra romanmaterial kan det bli också. Livet stannar inte upp för att nya generationer kommer till, och sex tar inte ens slut på andra sidan Viagra.

Förföra demonen varvar litteraturteoretiska resonemang med anekdoter om misslyckade avsugningar, och jo, blandningen blir mestadels avväpnande och underhållande. Precis som Isadora sökte den unga Erica Jong med ljus och lykta efter förebilder – efter kvinnor som lyckats just både skriva och överleva. Numera är de onekligen själva sådana förebilder.