En mormor är en komplicerad företeelse. Å ena sidan oproblematiskt trygga händer ur barndomsminnena – eller också inte – och å den andra hela det där livet som man sällan vet särskilt mycket om, eller som bara gradvis går upp för en. Att världen och människorna som format en faktiskt haft ett liv innan man ens fanns.
Min mormors historia bjuder på tolv mormödrar till tolv kvinnliga författare födda mellan 1932 och 1974. Från Birgitta Stenberg och Märta Tikkanen till Emma Hamberg och Maria Sveland. Det blir kvinnliga erfarenheter i olika tider och klasser, för olika personligheter och i olika omständigheter. Komplett med några sidor blankrader för läsarens egen mormor.
Till formen påminner faktiskt Min mormors historia lite om antologierna Fittstim, Pittstim och så vidare; ett könsrelaterat tema binder samman de litterärt ganska spretiga bidragen. Som om man binder ett rep av diverse småband – som helhet blir det kanske inte den mest hållbara konstruktionen, men bitarna får ett ganska intressant sammanhang. Somliga skimrar mer än andra; materialen är vitt skilda. Somliga är personligt berättande, somliga närmar sig släktforskning. Andra drar iväg åt traditionell skönlitteratur – Stenberg lutar till exempel närmast åt 1970-talets lightpornografi med sin unga lärarinnemormor som blir gravid efter ett hemligt förhållande med ortens prästpar.
Flera av mormödrarna har lämnat underbara brevmaterial efter sig. Andra tystnad och frågetecken. Bodil Malmsten skriver om omöjligheten att skriva om sin mormor. Om språket som dött med morföräldrarna, om själva förlusten av ett bygdens barndomsspråk som skolan tar ur en. Maria Svelands bidrag är en frustrerad uppgörelse med en annan sorts ordlöshet, med vad man inte pratar om i en familj.
Variationen är påfallande. Det handlar förstås om kvinnor och om kvinnor som faktiskt får barn. Långt ifrån alltid kanske väljer att få barn, det är ju svindlande kort tid någon kunnat göra det, men inte heller alltid passar in i förväntningarna på vårdande mödrar. Zinat Pirzadeh tecknar lyhört och med stor värme en stenhård iransk överklassmormor som faktiskt sparkar undan sitt påflugna barnbarn, men som när det väl gäller och dotterdottern beslutar sig för att lämna ett våldsamt tvångsäktenskap förvandlas ”från Edith Piaf till MacGyver”, ordnar med flyktmöjligheter och flätar in allt sitt guld i hennes hår.
Pirzadehs berättelse har titeln ”Sagan om mormor” och jag undrar om det inte är lite det en mormor ändå är. Sagan om varifrån vi kommer. En vardagsnära, grundläggande ursprungsmyt.
Publicerad: 2009-08-10 00:00 / Uppdaterad: 2011-01-15 22:02
En kommentar
Jag håller helt med om att en mormor är en komplicerad företeelse. Min pratar den bredaste östgötska jag någonsin hört (möjligtvis med undantag för hennes syster). Hon stickar strumpor, broderar, lagar mat, går sjumilapromenader i skogen och ringer varannan kväll för att tala om att nu har hon och morfar minsann plockat ytterligare tolv liter blåbär. Hon är den mest jordnära människa jag känner, och ändå. Ibland har hon berättat för mig om sin barndom. Om hur hon fick börja skolan ett år tidigare ftersom det var lika bra att få det gjort när brodern ändå skulle börja. Om hur hon följde med sin mamma till torget för att sälja liljekonvaljer som de själva plockat tidigt, tidigt på morgonen. Om hur det fungerade med ransoneringskuponger och hur gigantisk skillnaden är mellan Sverige nu och Sverige då. Min mormor flyttade hemifrån när hon var tretton år gammal. Sedan dessa har hon försörjt sig själv. När jag var tretton år var jag ett barn. Jag är fortfarande ett barn. Jag tänker på hur olika våra liv är, omständigheter som vi själva inte kan påverka.
Jag älskar min mormor, och mormor är betydligt lättare att älska och prata med än mamma. Om jag skulle säga till min mamma att jag var deprimerad och hade ångest skulle hon antagligen ge mig en utskällning för att jag gör henne, hon som älskar mig, illa genom att må dåligt. Skulle jag säga det till mormor skulle hon titta lite bekymrat på mig, ge mig en kram och säga att lite saft gör nog susen, men späd inte ut den för mycket för det måste ju smaka ordentligt med jordgubb!
#
Kommentera eller pinga (trackback).