Jag håller helt med om att en mormor är en komplicerad företeelse. Min pratar den bredaste östgötska jag någonsin hört (möjligtvis med undantag för hennes syster). Hon stickar strumpor, broderar, lagar mat, går sjumilapromenader i skogen och ringer varannan kväll för att tala om att nu har hon och morfar minsann plockat ytterligare tolv liter blåbär. Hon är den mest jordnära människa jag känner, och ändå. Ibland har hon berättat för mig om sin barndom. Om hur hon fick börja skolan ett år tidigare ftersom det var lika bra att få det gjort när brodern ändå skulle börja. Om hur hon följde med sin mamma till torget för att sälja liljekonvaljer som de själva plockat tidigt, tidigt på morgonen. Om hur det fungerade med ransoneringskuponger och hur gigantisk skillnaden är mellan Sverige nu och Sverige då. Min mormor flyttade hemifrån när hon var tretton år gammal. Sedan dessa har hon försörjt sig själv. När jag var tretton år var jag ett barn. Jag är fortfarande ett barn. Jag tänker på hur olika våra liv är, omständigheter som vi själva inte kan påverka.

Jag älskar min mormor, och mormor är betydligt lättare att älska och prata med än mamma. Om jag skulle säga till min mamma att jag var deprimerad och hade ångest skulle hon antagligen ge mig en utskällning för att jag gör henne, hon som älskar mig, illa genom att må dåligt. Skulle jag säga det till mormor skulle hon titta lite bekymrat på mig, ge mig en kram och säga att lite saft gör nog susen, men späd inte ut den för mycket för det måste ju smaka ordentligt med jordgubb!

#