”Biliam och jag”, så heter huvudpersonerna i den här boken. Biliam är jagets kusin, och lite av själsfrände får man väl säga: de gillar samma saker och har känt varandra alltid. En sak de gör tillsammans är att tänka. I Mormors sjal befinner de sig hemma hos mormor, som har kommit hem från sjukhuset och har någon slags hemkomstmottagning, och där är så mycket småbarn och hundar och andra varelser att det är svårt att få till någon tankeverksamhet alls. Tills de hittar en tillflyktsort där de får vara ifred: under mormors sjal.

Åsa Lind skriver småkluriga texter med ett särskilt tilltal: lite pratigt, lite hemtrevligt, som att läsaren är införstådd med en hemlighet som man inte delar med vem som helst. Vi blir också en del i ”Biliam och jag”, den utvalda skaran som förstås vad det egentligen handlar om. Det är en fin gestaltning av hur man som barn kan hitta just det där egna tillståndet – man är hälften så lång som andra men det är inte bara på det sättet som man har en helt annan utgångspunkt när man ser på världen.

Under mormors sjal kan man tänka på sådant som behöver tänkas på: som att mormödrar kan dö. Där finns en fristad i en fantasivärld där saker går att ta på, och som gör att det sedan går att hantera när man kryper ut igen och sånt man tänkt på kanske faktiskt händer. Även om slutet på boken är väl abrupt så är det på ett sätt självklart att det är så det måste gå – och när mormor väl dör så är det inte så dramatiskt.

Mormors sjal är illustrerad av Joanna Hellgren, kanske mest känd för sina seriealbum om Frances. Om man har läst dem känner man igen sig i stilen här, men där bilderna i Frances var svartvita och gjorda i blyerts så sprakar det här av färg och form. Det är vilt och sagoaktigt, och ur perspektivsynvinkel ofta vint och hisnande. Och med roliga detaljer, inte minst alla de där småbarnen och hundarna jag nämnde tidigare, som dyker upp lite då och då och gör väsen av sig. Störande. Man förstår att det är svårt att tänka.