Jag har hört att på Cosmonova på Naturhistoriska Riksmuseet så går det att se på bio på en bioduk som är liksom överallt omkring en. Jag har hört att det på i stort sett alla biografer nuförtiden går att se på 3D-film. Jag har aldrig sett någon form av film tredimensionell film, eller film som placerar tittaren mitt i film, ändå är det av någon anledning en sån film jag tänker på när jag läser Joanna Hellgrens Frances. Del 3. (ja, det gäller de andra delarna också). Som om jag var helt inuti en annan värld. Den värld Hellgren skapar blir inte min vanliga värld, det blir en annan värld, men jag är förflyttad rakt in i den.

Det är kanske konstigt att jag tänker på den sortens film för om jag nu ska dra filmiska referenser så borde det ju snarare vara ett svartvitt drama jag påminns om, ett sånt som känns nästan magiskt på grund av sin ålder, på grund av barnperspektivets förmåga att göra allt mystiskt, på grund av de dramatiska, extremt vackra bilderna ur de annorlunda perspektiven, på grund av historien som känns ibland nästan smärtsamt verklig. Och såklart tänker jag på de filmerna också. En sådan svartvit film projicerad på en bioduk som täcker hela omgivningen.

Det är så det känns att läsa tredje delen av berättelsen om Frances. Jag har väntat nästan två år på den, men det var helt klart värt väntan. Hellgrens, jag vill inte kalla dem sköra, för sköra känns som ett uttjatat ord i sammanhanget, även om de är ganska sköra, bilder fångar, fascinerar och förtrollar. Bara att titta på bilderna är som att öppna ett fotoalbum som legat gömt på vinden och upptäcka alla dessa släktingar från förr i tiden och se hur deras berättelser blir som en bakgrundsväv bakom fotona och med stigande förtjusning bläddra framåt och lista ut mer och mer om dessa människor. För ja, Frances, Ada, August och Ester känns nästan som mina släktingar nu.

Johanna Hellgren

Jag tänker att det här är en berättelse om barndom, om att vara liten och att inte förstå allt och samtidigt förstå alldeles för mycket. Jag tänker att det här är en berättelse om att vara kvinna, och tvingas göra saker som man helst inte vill göra, om att våga göra saker som ingen annan tycker är rätt, om att göra det mest förbjudna och lite till. Jag tänker att det är en berättelse om de goda människorna, de som kämpar för att behålla en mänsklighet när världen är omänsklig – sen tänker jag att de goda människorna finns faktiskt inte, de är bara vanliga, felbara.

I tredje delen av Frances återkommer personerna från de tidigare delarna. Det är flera parallellberättelser, om Frances som växer upp med sin faster medan pappan jobbar för att kunna försörja henne, om hennes mamma som lämnat man och barn för en sorts frihet som hon inte vet om hon fått.

Jag vet inte om jag kan beskriva handlingen. Jag vet egentligen inte vad jag ska säga, för Frances lämnar mig alldeles mållös. Jag gråter ibland. Jag ryser. Det känns som en saga, som om det är alldeles för verkligt. Som en släktkrönika, där Hellgren lyckas få mig att känna sympati med nästan alla personer.

Nej, det är ingen idé att jag försöker säga mer. Det enda jag egentligen vill säga är att jag tycker att tredje delen är lika fantastisk som de tidigare. Det är helt enkelt (ursäkta punkter, großschreibung och svordomar – de är nödvändiga) Så. Jävla. Episkt.