Utgiven | 2018 |
---|---|
ISBN | 9789198413717 |
Sidor | 191 |
Medförfattare | Elin Lucassi, Lina Neidestam, Daria Bogdanska, Anneli Furmark, Lisa Wool-Rim Sjöblom, m.fl. |
#MeToo-rörelsen förra hösten ledde snabbt till flera antologier, men i alla fall de jag läste gjorde mig en liten smula besviken. Jo, de innehöll betydelsefulla vittnesmål, ofta fragmentariska skildringar av övergrepp eller kedjor av övergrepp – men sen då? Var fanns sammanhangen, analysen? Kraven och vägarna framåt?
Serieantologin Draw the line tog ytterligare något år att få ut, och det har den tjänat på. Flera av bidragen berör också #MeToo-debatten i sig, både som politiskt fenomen och som personlig erfarenhet. Vad gör det med oss när berättelser som tidigare tystats ner plötsligt får, kanske till och med ska, formuleras och lyftas fram i ljuset?
Nu är kanske antologier över huvud taget inte det rätta forumet för fördjupning – de består ju per definition av kortare utsnitt – men det finns också mycket att vinna (ett fantastiskt bra exempel på samma tema är för övrigt Roxane Gays antologi Not That Bad: Dispatches from Rape Culture, som kommer i svensk översättning till våren). Mänskliga erfarenheter av vad det vara månde är inte en och samma; det krävs många röster för att ge fullödiga beskrivningar.
Antologibidragen i Draw the line handlar om den vidare diskussionen, den ibland otäckt stillastående och låsta debatten, likväl som om de personliga erfarenheterna. Om arbetsgivare som trakasserar, om gråzoner i relationer, om mörka minnen som tränger sig på, men också om hopp och stöd. En sådan berättelse, som jag för övrigt skulle vilja vidarebefordra till alla inom vården, är Malin Billers ”Kroppen minns”, där huvudpersonen till slut äntligen får det stöd hon behöver för att kunna göra ett vanligt gynekologiskt cellprov.
Kanske var det känslan av att inte ha kontroll? Kanske var det föremålen de skulle föra upp i mig. Kroppen gjorde allt för att försvara sig. Den ville inte förstå att cellprovtagningen var för dess eget bästa. Jag kunde inte resonera med den.
Det här är ett slags sammanhang som jag verkligen längtat efter att få läsa om, om långsiktiga konsekvenser av övergrepp som sitter i, såväl fysiskt som psykiskt. Ofta och länge har diskussionen kring våldtäkt färgats av ett slags patriarkal föreställning om att en våldtagen kvinna är förbrukad, som sedan ersatts av en individualistisk ”vägra vara offer”-tanke som ibland istället förringar övergreppet. Berättelser som Billers lyfter fram både allvaret och möjligheten att så småningom lära sig att hantera konsekvenserna, och det är oerhört betydelsefullt.
Andra bidrag ger både möjlighet till igenkänning och att skratta åt eländet, som i Lisa Medins sköna hämndberättelse, eller varför inte Lina Neidestams mest bokstavliga tolkning av ”draw the line” – en slags feministisk Linus på linjen-parafras.
Drabbande eller roliga – och inte sällan allt på en gång – är serierna i Draw the line lättillgängliga och tänkvärda, små munsbitar som lätt går att läsa enskilt eller varför inte som diskussionsunderlag i en skolklass eller någon annan form av grupp. ”En annan värld är möjlig.”
Publicerad: 2018-12-10 00:00 / Uppdaterad: 2018-12-09 13:02
Inga kommentarer ännu
Kommentera