Krönika

I skuggan av inget pris

Idag, den tionde december, är det Nobeldagen, och precis som tidigare Nobelveckan i oktober, när pristagarna tillkännagavs, har den ett påtagligt hål i sig. Det delas inte ut något Nobelpris i litteratur. Det är, för litteraturintresserade, lite som att någon har stulit julen.

När beskedet först kom i våras om att inget Nobelpris i litteratur skulle delas ut i år, uppfattade jag det nog mest som tjurighet från Svenska akademiens sida. ”Vi får kritik, jaha, ja, då tänker vi i gengäld inte ge er något pris att glädjas åt”. Sedan dess har församlingen imploderat så till den grad att det knappast kan förvåna någon om de har svårt att göra sitt jobb.

Visst, akademien delar ut en mängd priser, inte bara Nobelpriset i litteratur. De delar ut priser till ett värde av 25 miljoner kronor om året – och det redan utan att räkna in Nobelpriset.

De priserna har nog få av oss som inte tillhör litteraturens innersta kretsar särskilt stor koll på. Nobelpriset är nu det pris som fört akademien i allas blickfång. Världens mest dyrbara och prestigefyllda litteraturpris. Där har debattens vågor stundtals gått höga, men så ska det ju vara kring ett stort pris. Pinsamheter som 1974 års utdelning till de egna ledamöterna Eyvind Johnson och Harry Martinson – förtjänta eller inte ser det helt enkelt förbannad egotrippat och korrupt ut – och till och med den usla könsfördelningen hade vi nog ändå föreställt oss som ett minne blott.

Det senaste årets minst sagt offentliga skandaler har gett en helt annan bild, där den våldtäktsdömde ”kulturprofilen” framstår som på sin höjd toppen på ett isberg. Sedan de krafter inom akademien som stått för någon som helst förnyelse tvingats eller valt att helt avgå eller åtminstone för stunden distansera sig är det svårt att se hur den här bisarra institutionen ska kunna överleva.

Eller, överleva och överleva. De anses goda för något i stil med en miljard, främst i aktie- och fastighetsinnehav. De kommer inte bara att kunna sitta och pula med sina svart-vita kulor och andra ritualer så länge de känner för det, de lär kunna fortsätta att utöva en avsevärd makt över andra i kraft av det som är deras att fördela. För pengar är ju makt, vad än mer idealistiskt orienterade försöker hävda.

Var det förutbestämt att gå så här? Det är lätt att få det intrycket, ju mer som kommer fram om akademiens verksamhet. Makt korrumperar, heter det ju av en anledning, och verksamheter med stor makt och liten insyn tenderar att göda vänskapskorruption och maktmissbruk. Det som briserat det senaste året kommer knappast som en blixt från klar himmel.

Fast ingenting är ju ödesbestämt. Det är klart att det skulle gå att åtminstone hjälpligt dränera träsket. Inte inifrån, för den initiativkraften har åtminstone för närvarande lämnat akademien. Kvarvarande ledamöter är uppenbarligen helt nöjda med sin egen självtillräckliga elitism och inte det minsta benägna till någon självkritik. Några är möjligen för gaggiga för att egentligen ta ställning; det är för mig lite oklart.

Men utifrån, då? Akademien glans är naturligtvis någonting som till stor del tillförs av oss som beskådar den. Många av de tongivande i detta beskådande har dock vittnat om en alltför stor rädsla för de adertons (eller vad de nu är nere på för siffra för närvarande) inflytande för att våga kritisera. Det får mig åtminstone att känna att den oavlönade men passionerade litteraturkritik som bland många andra dagensbok.com står för kanske faktiskt spelar en viktig roll. Här sitter vi runtom i landet och är oförstående för den stockholmskulturella ankdammen, liksom. Good for us.

Akademien må vara en produkt av en gammal enväldig kungamakt, men vi lever inte i ett enväldigt kungadöme. Vi lever i en demokrati och vi kan välja att se över hur vi som kollektiv, den moderna staten, förhåller oss till akademien. Det behöver vi göra nu.

För jovisst, akademien lever gott på sina gamla tillgångar och investeringar, men bör de verkligen fortsätta att göra det skattefritt? Bör de fortsätta att inkassera statliga miljoner från Bolagsverket av mest rent historiska skäl? Bör Stockholms Stad fortsätta att hyra ut Börshuset gratis och ”för all framtid”? Kan sådana avtal ens vara giltiga? Är akademiens diffusa juridiska form ens rimlig i ett modernt samhälle?

Vi håller oss inte med enväldiga kungar längre. Så varför i hela friden ska vi hålla oss med en enväldig akademi?

Ella Andrén

Publicerad: 2018-12-10 10:00 / Uppdaterad: 2018-12-10 07:04

Kategori: Krönika

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?