En samlingsvolym om #metoo-rörelsen som drog fram över världen senhösten 2017. Om sexuella trakasserier och övergrepp. I inledningen skriver Alexandra Pascalidou om allt detta vi alltid vetat – att vi ska “akta oss för pojkarna”. Detta att alltid skyla över, prata bort och på något vis därmed försvara förövaren och lämna skammen åt den som blir kränkt. Men den här boken handlar inte om förövarna utan om offren – all fokus på dem som bär och fått bära skammen. Samtidigt säger Pascalidou att boken inte är något “domstolsprotokoll” utan en kraftsamling från kvinnor i alla åldrar, i alla möjliga livsbetingelser som kanske för första gången tar bladet från munnen och berättar sin historia. Som vågar stiga fram tillsammans och säga ifrån – som vill fortsätta att säga ifrån och störta förövarna från deras troner och inte längre lyssna till deras bortförklaringar. Som vill arbeta för “ömsesidig respekt för allas rättigheter och friheter. Av kärlek. För kärlek”.
Amerikanskan Tarana Burke – som startade #metoo-rörelsen för mer än tio år sen – skriver en hälsning där hon hoppas på att denna kvinnliga kraftmanifestation, “kollektivets röst” ska minska det sexuella våldet under vår livstid. Bakom varje hashtagg vill hon också påminna att det finns en sårad människa (kvinna) som behöver läkning och trygghet och att det är också ett mål att bidra till detta.
I följande kapitel “Röster och råd”, som också upptar två tredjedelar av antologin, delar ett åttiotal kända röster (namngivna och anonyma) berättelser, forskning och fakta. Representanter för och källor är RFSU, BRÅ. Socialstyrelsen, Tjejjouren, Polisen, FN, med flera.
Här kommer läkare, poliser, psykologer, jurister, journalister, forskare, influencers, kriminologer, sexologer och författare till tals. Bland andra Hedi Fried, Birgitta Olsson, Sofia Eng, Mona Sahlin, Ebba Witt, Frida Boisen, Clara Lidström, Lo Kauppi … Sist i boken finns en samling adresser till organisationer dit man kan vända sig: allt från Brottsofferjouren till Roks, Rädda Barnen, Svenska kyrkan och många fler.
I denna samling finns så mycket viktigt, vidrigt och vettigt. Av alla inlägg, kortare och längre, rörs jag speciellt av när Alexandra Pascalidou (redaktör och tv-journalist) i epilogen berättar om att hennes nioåriga flicka lärs i ett stockholmskt lågstadium: ”Stopp min kropp”. Framför allt vill hon komma åt hur pojkar lärs, uppfostras och får vara. Pascalidou ger även barn och unga (flickor) sex råd: spring, skrik, sparkas, sprid ordet, sök stöd och solidarisera. Det är helt klokt – samtidigt blir man som läsare, människa och mamma förbannad. De här råden i vår tid! Tankar går osökt till medeltidens berättelser om jungfru- och brudrov. Samtidigt vet alla allt för väl att så här funkar samhället, på dagis, i skolan. Tyvärr. Den flicka som inte springer, skriker och sparkas blir lätt byte när “kärlek börjar med bråk”-mentaliteten råder. Nu är det dags att väcka männen, papporna och pojkarna – att se dem som “våra allierade” och ge över stafettpinnen till något som kan bli en mansrörelse för ett friskare samhälle.
Boken är publicerad för att hålla diskussionen vid liv och ge stöd och råd åt drabbade och berörda. Men framför allt för att alla ska bli medvetna om problematiken och kunna verka för ett riktigare, tryggare och rättvisare samhälle för alla.
De här berättelserna är viktiga. Särskilt intressanta är forskningsrapporterna och faktabeläggen. Vissa personliga berättelser är hårresande. Mera regel än undantag har psykiskt illamående, ätstörningar, panikångest, självskadebeteende, självmordsförsök sin grund i bortträngda, bortglömda, obearbetade förföljelser och övergrepp.
Framtidens generationer måste leva klokare och mera respektfullt. Inga enkla frågor (eller svar) och mycket arbete ligger framför men: Hur svårt kan det vara?
Publicerad: 2018-10-20 00:00 / Uppdaterad: 2018-10-20 19:45
Inga kommentarer ännu
Kommentera