Våren 2014 reser Rebecka Bohlin runt för att dokumentera berättelser från journalister och andra skribenter om hur de utsätts för hat och hot på framförallt internet, men också i bostaden, på jobbet eller i andra sammanhang där de vistas och rör sig. Det är upprörande läsning om ett försvagat samhälle där en flora av sociala medier tillåter förolämpningar och dödshot och där hatandet och hotandet växer på samma träd som attacker mot tiggare och flyktingar.

Det finns hatare och hotare av alla slag. De flesta kommer från högerextrema rörelser, skriver Bohlin. Vad som utlöser attackerna kan vara att hotaren inte accepterar de åsikter eller ämnen som speglas i ett reportage. Det kan också vara så enkelt som att skribenten är kvinna, har en annan hudfärg än vit eller är homosexuell.
Hatandet och hotandet innehåller ofta kommentarer om skribentens utseende, att hen borde dödas eller att hens familj borde dödas. Hot om sexuellt våld är vanligt, i synnerhet mot kvinnor.

Hatarna nöjer sig inte med att hota via mejl eller inlägg på internetsidor som Avpixlat och Flashback. Journalisten Martin Klepke som är en av bokens många intervjuade berättar om hur han hittat en bomb placerad i en bod vid sitt hus, hans trädgård vandaliserades, han fick bildäcken sönderskurna och en kula lämnades på hans arbetsplats. Här handlar det inte om troll som fördriver tiden med att anonymt hata och hota från sitt skrivbord, utan om reell terror.

Inte bara den enskilde journalisten hotas. Även hens familjemedlemmar, barn inräknade, utsätts. Adress till jobb och bostad kartläggs, det rings, mejlas och hängs ut. För den drabbade blir det omöjligt att leva ett normalt liv och budskapet är tydligt: tyck som vi, se ut som vi eller gå under. Martin Klepke har fått gömma sig på olika adresser vid flera tillfällen. Frilansaren Mathias Wåg lever med skyddad identitet sen 20 år – så har han också gjort flera avslöjanden om just näthatare och högerextrema rörelser.

Hur tacklar den som utsätts allt detta? Går det att göra något åt det? Hur ser samhällets stöd ut, finns det hjälp att få? Det är viktiga frågor som reportaget försöker besvara. Det blir en häpnadsväckande uppräkning av brist på just stöd – från polis, från arbetsgivare och samhället i stort. Det kan tyckas som att antidemokratin fått fritt spelrum. Uteblivet stöd vittnar också journalister som Åsa Linderborg om. När hoten kom, uppmanade hennes arbetsgivare först till tystnad. Idag har hon dock till skillnad mot många frilansare, det stöd och den uppbackning som krävs.

Att bemöta hatet med tystnad är inte en strategi som de utsatta själva tror på. Tvärtom har medieprofiler som Alexandra Pascalidou, Maria Sveland, My Wingren med flera rekommenderat att man talar öppet om det som sker och att man alltid anmäler till polisen även om de sällan agerar.

Bokens huvudfokus är nätterror men Bohlin tar också upp andra former av hotsituationer och ger exempel på vad man kan göra för att skydda sig. Det kan handla om att göra en riskbedömning av hur verkligt hotet är, vidta rent tekniska och praktiska säkerhetsåtgärder eller att bilda nätverk för att stötta varandra. Hot bör alltid anmälas även om polisen sällan agerar, har resurser eller teknisk kompetens för att följa upp anmälan, skriver Bohlin och citerar My Wingren:

Polisen behöver höja sin kunskap om att utreda IT-relaterade brott. Polisen jag anmälde till senast hade knappt koll på vad internet är… Det borde vara grundläggande kunskaper. Men åklagare behöver dessutom ta sitt ansvar. De tycker inte att det är värt att satsa pengar på att utreda näthot, kanske för att det är ett ganska nytt fenomen, brottet har lågt straffvärde och det finns stora bevissvårigheter

Bohlin argumenterar också för att media har ett ansvar att motverka näthat. Det finns en snedfördelning i det man väljer att skriva om. Det och de som sällan ges plats i olika mediesammanhang hamnar utanför den breda normen (i form av vita, heterosexuella män) och blir därmed lättare att förlöjliga, håna och fälla sexistiska kommentarer om.

Skulle ett medieklimat och ett offentligt samtal där vi alla, oavsett kön, etnicitet, funktionsvariation, sexualitet och så vidare kommer till tals på lika villkor förmå sopa undan grogrunden för en del av hatet? Troligt är att betydligt färre, i en sådan samhällskultur, skulle uppfattas som provocerande avvikande. Fler skulle inkluderas.

Bohlin har skrivit en högaktuell och nödvändig bok – som visar på bredden och djupet i problemet. Hon fastnar inte i någon eländesretorik utan lämnar konkreta tips på strategier för de drabbade och försöker också visa på möjliga vägar för en demokratisk utveckling av hela vårt samhälle. Det är en bit på väg.

Tackla hatet är en del av projektet Hat och hot i redaktionell miljö, initierat av nättidningen Feministiskt Perspektiv och delvis finansierat av Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor.