I Framtidens arab 2 fortsätter Riad Sattouf skildra sin uppväxt. Familjen har nu flyttat från Frankrike till Syrien, den lilla byn Ter Maaleh i närheten av staden Homs, där de bor nära pappans föräldrar och farföräldrar. Riad är nu sex år gammal. Beskriver sig själv inledningsvis med meningarna ”Ljust hår som fladdrar i vinden som på en filmstjärna i Kalifornien”, ”Måste behärska sig för att inte gråta när han trillar omkull”, ”Förlitar sig en aning för mycket på sin charm”, ”Ljus flickröst” och ”Mamma har förstås knutit skorna”.

Att börja skolan tidigt åttiotal i Syrien innebär undervisning som fokuserar främst på nationalsången. Inför valet berättar fröken att nu ska alla säga ja eller nej till presidenten. Och då är det viktigt att de säger ja, för han har gjort så mycket för det här landet. Fröken styr med järnhand klassrummet. Hon är snäll och trevlig ena stunden, men bestraffar gärna med käppen andra stunden. Då blir hennes ansiktsuttryck ett annat, fruktansvärt och världsfrånvänt. Riad har en skolväska i ett regntåligt material, som pappa varit med och inhandlat. Den var dyr. Efterhand visar det sig att den i själva verket är tillverkad av papp, och bara inklädd det finare materialet.

Riad hänger inte längre med kusinerna som vill döda honom, utan finner vänner i klasskompisarna den ständigt hostande Omar och den artige Saleem, som har ”Minst en miljard hårstrån”. Om någon slåss på skolgården är inte lärarna sena i att lägga sig i. Det vill säga själva bestraffa med käppen. Det är så regelsystemet och kutymen ser ut. Genom Riads ögon får vi ta del av den, för det hyfsat jämställda Sverige anno 2016, så främmande kulturen. Där de äldre männen i byn besitter makten; de äter först. Sedan får kvinnorna äta resterna. Riads mamma bär inte slöja, men hon är den enda. Det som står i Koranen är alltid det rätta, och det är viktigt att hylla presidenten.

Ibland är det långt ifrån, ibland känns mansrollen mer igen. För att introducera Riad för vuxenlivet gör pappan såna grejer som att ta med honom ut för att skjuta med geväret. Snacket om att skjuta fåglar, som förekom i Framtidens arab 1, får vi här ta mer bokstavligt del av. ”Sparvarna hade blivit helt pulveriserade av blyhaglet”. ”Jag fick plötsligt en otrolig lust att börja gråta.”

Mindre blodigt är det då när familjen är i Frankrike, och Riads mormor tar med Riad ut till kusten. Lär honom om krabbfiske och hur man fångar strandålar. ”Så länge jag finns i livet kommer du inte att bli uteliggare”, säger hon. ”Men om du skulle bli det efter att jag är död, då kan du komma hit och alltid hitta något att äta.” Och så pekar hon mot bunkrarna, där nazisterna höll till under kriget. ”De reser hit på semestern”, säger mormor om tyskarna. ”Som om inget har hänt.”

Men detta är undantag: till skillnad från första boken ställs världarna inte så mycket mot varandra, rent konkret. Detta sker, men främst genom mammans protester kring livet de lever i Mellanöstern, som hon ibland tycker känns alltför medeltida och obekvämt.

Det går att invända mot Riad Sattoufs böcker, att de snarare skulle förstärka fördomar vi har mot främmande kulturer, än avhjälpa dem. Fast jag tycker det är en slapp hållning. Läs böckerna istället. Det självbiografiskas styrka är ju att genom att söka gestalta ”allt” ge en slags helhetsbild som fungerar väl på vår empatiska förmåga. Tillåter oss att få en djupare förståelse för att människor är olika, beroende på vad deras referensramar är. Till exempel kommer hedersmord in i handlingen här. Och klassfrågan blir allt tydligare.

Sen är dagens Syrien inte åttiotalets Syrien. Och de som söker anledning att hata tycks alltid hitta det. Små stycken tagna ur sitt sammanhang kan säkert funka som lösgodis på Avpixlat. Men det vore väl underligt att använda dem som måttstock? Hur många intellektuella högskolepoäng och vänstersympatier krävs för att urskilja nyanser? Inte så många, tror jag. Bara den tid det krävs att läsa en seriebok på knappt 150 sidor.

Faktum kvarstår: Sattoufs verk är en kulturgärning för västvärlden. Och jag ser fram emot att läsa mer om hur den här främst arabisktalande lilla guldlocksungen, alltså kommer att teckna och skriva i en fransk kontext så småningom. För den förvandlingen går inte att se än.