Unga män utanför samhället är det, säger experterna och tyckarna, som blir självmordsbombare och religiösa fanatiker. Med attentatet i Paris färskt i minnet börjar jag läsa Riad Sattoufs Framtidens arab, en grafisk självbiografi, detta är del ett, av en uppväxt dels i Frankrike, men framför allt i Mellanöstern. Khadaffis Libyen och Hafez al-Assads Syrien, det är sent sjuttiotal, tidigt åttiotal, och allting skildras ur barnet Riads ögon.

Med en fransk mamma och en sunnitisk pappa blir Riad en guldlockig unge, som på grund av sin skönhet beundras och älskas av alla. Mamma och pappa träffas via universitetet i Paris. Egentligen är det mammas kompis han ska dejta. Det finns ett medlidande inför den alltför påstridige invandraren Abdel-Razak som inte tycks förstå pikar som alla andra. Som tycks besatt av en hög position, att nå respekt inom sitt yrke, men ständigt utsätts för mer eller mindre uttalad rasism på sin väg dit. Det var i första hand för att slippa undan militärtjänsten i Syrien som pappan började studera utomlands. Men så småningom kommer familjen ändå att återvända till Mellanöstern. För där kan de exempelvis stava pappans namn rätt.

Och det är hela tiden i små detaljer som dessa, som Sattouf visar hur även de små pikarna spelar stor roll. För mansrollen, stoltheten, men också för människors välmående i allmänhet. Vi behöver få känna att vi bidrar, att vi behandlas med respekt. Det handlar om att överta ett sammanhang, och det är inte så lätt som man kan tro.

Pappan vill ge araberna utbildning, det är hans ambition. Bilda folket! I Libyen ser världen diametralt annorlunda ut än i Paris. Här råder socialism, till extremen. Husen är fallfärdiga lagerlokaler, men tillgängliga för alla och man behöver inte betala hyra. Det är förbjudet att låsa dörren, så har man otur kan någon ha tagit ens hus i besittning när man kommer tillbaka; det är nämligen fullt lagligt. Kvinnorna är hemma och passar barnen. Även en upplyst man som Abdel-Razak faller snabbt in i denna norm.

Och Riad tittar, som kanske alla pojkar, främst på sin pappas beteende. Det är det som skildras mest i den här boken, han är den stora karaktären. Och en sån karaktär! En sak han är besatt av är till exempel tanken på att döda och äta djur han ser omkring sig. Kan man äta fiskmåsar? frågar han mormor, när de är tillbaka i Frankrike igen. För flytten går mellan de olika länderna, beroende på politisk situation och beroende på pappans jobbsituation. Och pojken Riad försöker anpassa sig till och förstå rådande normer.

Det är en intressant insyn i de båda kulturerna. Stundtals väldigt obehagligt, som när ett gäng unga killar misshandlar en hundvalp för skojs skull. Kriget nästlar sig in i barnens lekar, vi ska inte tro något annat. Och synen på man och kvinna etableras tidigt. Sattouf är rak och går aldrig några förfinande omvägar. Ofta tänker jag att det är modigt av honom. Att porträtten av de förfallna byarna i Mellanöstern, med folk som vägrar bygga klart sina hus för att de då får betala skatt, med fattiga hemlösa barn som bajsar på gatorna som hundar, skulle kunna tolkas som förnedrande; rent av illamenande rasism, under andra omständigheter. Nu blir det ett barns upplevelser, med tydliga detaljer. En drabbande självbiografi.

I Frankrike är livet inte heller enkelt. För pappan, som ses om den underlige invandraren och inte får jobb. För Riad, som är på dagis med medelklassbarn som inte pratar om mycket annat än bajs. Även här är pojkar något värda först när de kan slåss.

Stilen i Framtidens arab är enkel. Kapitlen använder sig av en grundläggande färgsättning som ska skilja de olika länderna åt, men som också skapar känslostämningar. Det är för det mesta snabbläst, underhållande, intressant. Jag får en, visserligen för det mesta negativ men ändå, inblick i ett Mellanöstern jag vet alldeles för lite om. Ibland vill Sattouf säga mycket på samma gång: berättarrösten har en historieföreläsning medan scenen med pratbubblor skildrar något helt annat. Då kan jag ha svårt att hänga med, även om jag gillar det tekniska greppet.

Men det är mycket som kommer fram på ett icke övertydligt sätt. Så som litteratur ska finnas där för att vidga våra vyer, låta oss förstå komplicerade och annorlunda sammanhang. På så vis är Framtidens arab ett verkligt viktigt bidrag till den västerländska kulturen, tack Cobolt förlag för det. Förhoppningsvis gör serieformatet också att fler ger sig på att läsa. Jag ser fram emot fortsättningen.