Recension

: Kiki från Montparnasse
Kiki från Montparnasse José-Louis Bocquet
2011
Kolik förlag
8/10

Vacker serie om en vacker kvinna

Utgiven 2011
ISBN 9789186509071
Sidor 375
Orginaltitel Kiki de Montparnasse
Översättare Oskar Sjölander
Illustratör Catel Muller

Om författaren

José-Louis Bocquet är en manusförfattare med mycket erfarenhet av den franskbelgiska serietraditionen.

Sök efter boken

Det är utan tvekan så att vissa historiska epoker fascinerar mer än andra. Tjugotalet är en sådan. Och det är uppenbarligen så att vissa platser fascinerar mer än andra. Paris är en sådan.

I tjugotalets Paris lever Kiki, eller Alice Prin som hon egentligen heter. Där är hon drottning av Montparnasse. Alla de stora konstnärernas modell och musa – men även konstnär och sångerska själv. Hon är bilden av det glada tjugotalet, men bakom glädjen och det sexuellt frisläppta livet finns spriten, opiumet och kokainet. Kontrasterna är lika skarpa som de svartvita bilder som visar dem.
I Catel Muller och José-Louis Bocquets prisbelönade serieroman får följa Kiki från födseln till döden, genom två världskrig och en rad olika konstnärliga strömningar. Förutom en gripande biografi över ett intressant, lyckligt, passionerat och tragiskt liv är det här också en bok som kan liknas vid en gigantisk målning porträtterande nittonhundratalets första hälft.

Ibland är det svårt att följa med i de virvlande historierna, det är älskare överallt, nya män hela tiden, och någon gång en kvinna. Här visas tydligt bilden av en kvinna som behöver kärlek, som behöver älska och bli älskad. Det handlar om den fria kärleken, den fria kvinnan. Kiki behöver lika mycket frihet som sina manliga konstnärsvänner. Här blir också det motstånd hon och hennes väninnor stöter på tydligt. Men Kiki ifrågasätter, hon ger sig inte och hon bryr sig inte om vad andra tycker och tänker.

Femtiotvå år efter det att hennes mamma smått berusad fött Kiki, lever vår huvudperson på samma sätt som när hon var tjugo. Vilket hennes kropp inte klarar av och hon faller ihop, död. Det blir ett tragiskt slut på ett liv som blivit en del av en epok och en kultur. Sista bilden i boken visar en rad bilder av Kiki, hur hon förevigats genom konsten – ett mål som hon själv uttalat tidigare i historien, att få bli evig.

De detaljerade bilderna är vackra och fångar verkligen en stämning av ett spännande förflutet, ett glittrande Paris och ett kokainskimrande liv. De tar oss in i Kikis tankar och skildrar både konstnärskap och sexuella relationer på ett sätt som aldrig blir överdrivet eller fånigt, utan bara spännande och gripande. Utan att avslöja för mycket anar vi som läsare konturerna av en moderslös, längtande och kärlekstörstande själ under skalet av den glada, starka och självständiga kvinnan. Båda figurerna får plats i boken och det är det som gör den så underbar.

Anna Nygren

Publicerad: 2011-10-09 00:00 / Uppdaterad: 2011-10-09 20:35

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #4357

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?