Recension

: Slumrande minnen
Slumrande minnen Patrick Modiano
2018
Elisabeth Grate förlag
8/10

Minnen från 1960-talets Paris

Utgiven 2018
ISBN 9789186497637
Sidor 112
Orginaltitel Souvenirs dormants
Översättare Anna Säflund-Orstadius
Först utgiven 2017

Om författaren

Patrick Modiano
Foto: Jean-François Robert/Modds

Patrick Modiano, född 1945, räknas som en av Frankrikes främsta författare. Med sina starkt personliga romaner, där handlingen nästan alltid utspelar sig i Paris, har Modiano sedan länge en hängiven publik såväl i hemlandet som utomlands. Sedan debuten 1968 har han gett ut ett trettiotal böcker. 2014 tilldelades han Nobelpriset i litteratur.

Sök efter boken

Slumrande minnen anges vara en roman samtidigt som en jag-berättare med uppenbara drag av författaren själv återger minnen från ett Paris på 1960-talet. Handlingen – eller egentligen frånvaron av handling – består av episoder, minnen, hågkomster, snapshots från tider i berättarens unga år i ett Paris där människor han möter bor på hotell, sitter på kaféer, umgås i tillfälliga lägenheter eller slår följe på gator, i metrovagnar, i taxibilar.

Många böcker nämns vid namn och är kära, nästan religiösa för jag-berättaren. På första sidan nämns boken Le temps des rencontres (Mötenas epok) vars titel kunde vara en undertitel för hela romanen. Från första sida ända till sista fokuseras på olika möten med människor som han gör i ett Paris med noga angivna gator, kaféer, kyrkor, kajplatser och metrostationer. Vitt och brett rör sig personerna i staden; från ruffiga kvarter i Pigalle, Montmartre till dyra adresser vid Champs-Elysées. Tidpunkten för mötena är ofta tidig morgon – som berättaren säger sig föredra – men också sena nätter eller tomma, ödsliga augustieftermiddagar i ett sommartomt Paris.

Förhållandevis många av de tillfälliga mötena handlar om kvinnor. Regelrätta förälskelser är det inte. Personerna kan vara förenade av intressen för vissa böcker eller gemensamma bekanta. Ibland står han i timmar på gatan utanför ett hus eller ringer samtal som går fram. Eller inte.

Speciell är historien om kvinnan som skjuter en man och ringer jag-berättaren strax därpå. Tillsammans tar de in på ett hotell, på andra hotell. Kvinnan undviker att berätta vad som hände innan hon kom att döda mannen. Eller gjorde hon? På skilda håll söker de bland tidningarnas brottsnotiser. Mannens död förblir märkligt ouppklarad men jag-berättaren säger sig ha använt händelsen i flera av sina senare romaner. Kvinnan och jag-berättaren skiljs åt men årtionden senare söker han hennes namn och adress med hjälp av telefonkatalogen. Döm om hans förvåning, eller egentligen hans säkra förvissning, när hans väninna från ett tidigare liv kommer gående mot honom med en resväska som han liksom förra gången tar upp och bär. Men nu är resväskan lätt. Mycket lätt.

Tematiken med planlösa, oändliga vandringar, med för länge sedan (o)uppklarade brott och hemligheter är bekant från tidigare böcker av Modiano. Det är minnen men samtidigt kan det handla om drömmar, fragment av drömmar. Som läsare vet man inte riktigt var man har intrigen, tiden …

Samtidigt är stilen fascinerande, mystisk. Ibland tänker jag på olika Maigretdeckare av Georges Simenon. Portvakter, kaféägare, hotellreceptionister, torgförsäljare, taxichaufförer passerar revy i ett Paris som inte längre finns – vem såg något, vem angav vem? En annan bok jag tänker på där minnen dissekeras är Tomas Tranströmers Minnena ser mig (1993). Tranströmer rör sig i ett Stockholm på 1940-talet men minnena av gator, möten, platser har gemensamma drag med Modianos detaljerade miljöbeskrivningar. Liksom det enkla språket. Gemensamt är också att både Modiano och Tranströmer tillhör den skara av – mest manliga – författare som tilldelats Nobelpriset i litteratur.

Barbara Strand-Blomström

Publicerad: 2019-01-24 00:00 / Uppdaterad: 2019-01-20 22:14

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #7619

2 kommentarer

Modiano är verkligen spännande, för mig. Har läst några böcker av honom och gillar verkligen hans stil, jag kan bara flyta med i hans berättelser. I det där enkla får han till något drömskt, på något sätt. Gator upp och ned med några betraktelser. Och jag tycker att det är behagligt. Samtidigt kan jag ha full förståelse ,för dom som jag rekommenderat honom till, som tycker att han är tråkig.

Daniel Oregistrerad 2019-01-24 14:19
 

Håller med. Man vet aldrig riktigt var man har hans romangestalter. Gillar även Parismiljön som är en hel värld. Som sagt: mystisk stämning som lockar (oss) till läsning.

 

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?