Recension

: För att du inte ska gå vilse i kvarteret
För att du inte ska gå vilse i kvarteret Patrick Modiano
2016
Elisabeth Grate
6/10

Det närvarande och det förflutna smälter samman, åtskilda bara av en cellofanvägg

Utgiven 2016
ISBN 9789186497491
Sidor 125
Orginaltitel Pour que tu ne te perdes pas dans le quartier
Översättare Anna Säflund-Orstadius

Om författaren

Patrick Modiano
Foto: Jean-François Robert/Modds

Patrick Modiano, född 1945, räknas som en av Frankrikes främsta författare. Med sina starkt personliga romaner, där handlingen nästan alltid utspelar sig i Paris, har Modiano sedan länge en hängiven publik såväl i hemlandet som utomlands. Sedan debuten 1968 har han gett ut ett trettiotal böcker. 2014 tilldelades han Nobelpriset i litteratur.

Sök efter boken

Den franske författaren Patrick Modiano, som 2014 fick Nobelpriset i litteratur, växte upp i en förort till Paris. De lyckosamma omständigheter som innebar att författaren Raymond Queneau var både vän till hans mor och hans lärare i matematik, gjorde att Modianos litterära talang tidigt kunde upptäckas av Queneau. Han presenterade Modiano för Éditions Gallimard, det prestigefyllda förlaget som hade givit ut Queneaus egna romaner sedan 1940-talet. 1968 publicerades Gallimard Modianos debutroman Place de L’etoile. Han var då 23 år och blev därefter författare på heltid. 1970 utgavs en svensk översättning av romanen, med ursprungstiteln bevarad.

Modianos romaner har ofta hemstaden Paris och dess historia som tema, och de blir på så sätt delvis självbiografiska. Ett återkommande ämne är den tyska ockupationen av Paris. Hans allra senaste roman (den ca 28:e i ordningen), Pour que tu ne te perdes pas dans le quartier, från 2014, föreligger nu på svenska med titeln För att du inte ska gå vilse i kvarteret.

Minne och glömska är också teman i Modianos böcker och i oerhört hög grad i hans senaste roman. Huvudpersonen är författaren Jean Daragane, som i början av berättelsen får ett telefonsamtal från en okänd man, som hittat Daraganes adressbok, som han tappat på Gare de Lyon. Mannen vill komma hem till Daragane och överlämna adressboken. Men Daragane vill inte att mannen ska komma hem till honom, utan vill hellre ta emot adressboken på ett kafé på Rue de l’Arcade dagen efter. Daragane lever ett tillbakadraget och ensamt liv, så mötet med den okände är en ovan händelse. Kaféet ligger i hörnet av Boulevard Haussmann. Gatan väcker minnen hos Daragane, han minns sin fars kontor som låg i närheten. Han minns kaféet där han väntat på sin mor. Men han konstaterar att Paris inte längre är samma stad som förr. Detta är återkommande: Paris har förändrats, det är en främmande stad, den har skjutit honom ifrån sig.

Daragane träffar den främmande mannen och hans kvinnliga sällskap, och får tillbaka adressboken. Men mannen har ett ärende till Daragane gällande adressboken. Det finns ett namn på en man i den som han vill veta mer om. Daragane har glömt vem denna person är, namnet säger honom inget. Det visar sig senare att namnet nämns på sidan 47 i Daraganes debutroman, Sommarens svärta, skriven 45 år tidigare. Men Daragane minns inget av sin debutroman och vill helst inte läsa den igen. Personen var ”insyltad i en affär en gång i tiden”, förklarar den okände som hittat adressboken. Daragane ger sig så i kast med att ta reda på vem personen i adressboken är.

I sökandet bakåt i tiden rullas olika skeenden upp i minnet och ledtrådar till det förflutna flyter successivt upp till ytan hos Daragane. Romanen ter sig drömlik, det närvarande och det förflutna flätas ihop, blandas och tonar fram och tonar bort. Det hela är lite för osammanhängande, diffust och ointressant för min personliga smak vad gäller just handlingen. Men jag gillar Patrick Modianos känslighet för detaljer, stämningar och reflektioner kring tillvaron. Att han tycker att det är så viktigt att gestalta minnet och hur det förflutna ständigt gör sig påmint i levandets flöde. Men tanken på en tidsperiod för längesedan ger honom också upplevelsen av att betrakta denna förflutna period som

genom en oputsad glasruta. Den släppte igenom ett matt sken, men det gick inte att urskilja några ansikten eller ens silhuetter. En slät ruta, en sorts skärm. Kanske hade han tack vare en frivillig minnesförlust slutgiltigt lyckats avskärma sig från denna epok. Eller också var det tiden själv som hade dämpat färgerna och slipat ner de grövsta ojämnheterna.

Minnena avlöser varandra:

Nu blev han stående halvvägs i Galerie de Beaujolais, som om han hade nått målet för promenaden, och ytterligare ett minne dök upp. Det hade varit begravt så länge, så djupt och i ett så kompakt mörker att det tedde sig som nytt. Han undrade om det verkligen var ett minne eller ett fotografi som inte längre tillhörde det förflutna utan hade lossnat, som en fri elektron: han går med sin mor – vid ett av de sällsynta tillfällen då de var tillsammans – in i en bokhandel där man även sålde konst, och modern talar med två män av vilka den ene sitter vid ett skrivbord längst in i butiken och den andre står med armbågen stödd mot spiselkransen av marmor.

Det är små, små detaljer som kan väcka upp minnen, som sedan kan breda ut sig till hela händelseförlopp i det förflutna. Detta faktum tar jag med mig från denna korta roman. Som när en gammal väggklockas jämna och harmoniska tickande för mig tillbaka till känslan av att vara ett barn, i fullständig trygghet, innesluten i en självklar och ogrumlad lycka.

Eva Björnberg

Publicerad: 2016-03-21 00:00 / Uppdaterad: 2016-03-20 17:32

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #6501

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?