Recension

: Det som en gång var
Det som en gång var Helena Granström
2016
Natur & Kultur
8/10

Omskakande och hårt slående systemkritik

Utgiven 2016
ISBN 9789127145771
Sidor 191
Illustratör Marcus Elmerstad

Om författaren

Helena Granström
Fotograf: Mia Carlsson

Poet som är född 1983. Fil. lic. i matematisk fysik vid Stockholms universitet. Hon debuterade med essän Alltings mått, utkom 2013 med romanen Hysteros och har skrivit bland annat för SvD, Ord&Bild och Glänta.

Sök efter boken

En kvinna vandrar genom ett fjällandskap och tar in det som finns omkring henne. En hökugglas blick, doften från blommande mjölkört, myggornas envetenhet, vakande fiskar. Men också människor som slagit sig ner eller tagit tillfällig tillflykt här. Berättelsen löper längs med den essä som är huvudådran i Helena Granströms bok. Det skönlitterära bryter in, blir till en sorts andningshål i den täta resonemangsdrivna texten. En liknande funktion får även Marcus Elmerstads vackra foton över skär, långsträckta vyer, blommande trädkronor, forsar och rotvältor. Kristallklara men ändå lätt suggestiva på grund av den genomgående svartvita färgskalan. Suggestiv är det minsta en kan säga om essätexten. Granström dissekerar grundligt den moderna människans och samhällets förhållningssätt till naturen. För det som brukade vara en del av människan är numera ett område att kontrollera.

”Först när vi reser ett stängsel mot det vilda konstituerar vi det som vilt [...] men likafullt kommer detta stängsel att stänga oss inne, och stänga ute en del av det som är vi.”

Den destruktivitet med vilken samhället har byggts upp kring beror på en omställning av synen på naturen som något att kontrollera och exploatera istället för något som vi självklart tillhör. Vi är beroende av men samtidigt distanserade till det som tidigare var vår självklara livsmiljö.

”…det enda som är sorgligare än att förlora en djup och meningsbärande relation till sin omvärld, är att förlora vetskapen om att denna förlust har ägt rum. Det enda som är sorgligare än att glömma hur man lever på en plats utan att göra den obeboelig, är att glömma att det kan vara, och har varit, annorlunda.”

Det finns en skoningslöshet över orden och ett sorts underliggande raseri, vilket med tanke på ämnets inneboende våldsamhet (rovdriften av ändliga resurser, utplånande av ickemänskligt liv, förgiftad miljö etcetera etc.) inte är särskilt underligt. Den här kompromisslösheten är oftast en styrka men ibland även en svaghet. I sin diskussion återkommer Granström till barnens perspektiv när det gäller att växa upp i en kultur där tekniken hela tiden knyts närmare oss. Hur något gått förlorat, och barnets relation till ”det naturliga” (behovet av närhet, den tidiga upplevelsen av vild natur) ersätts med syntetiska prylar och besök på djurparker. Det starka språket fungerar oundvikligen också som ett sätt att spela på känslor men när Granström exempelvis använder följande målande retorik blir det svårt att, på grund av hårdheten, argumentera och fundera: ”Att trycka en napp i det gråtande barnets mun, att låta det skrika sig till sömns i drivor av mjuka djur, att lämna det större barnet ensamt med en lysande skärm som enda sällskap är möjligt enbart inom ramen för tron på det levandes utbytbarhet mot det döda.”

Men Helena Granström besitter också en uppfriskande förmåga att vända på begreppen och resonemangen. I en text som vägrar väja med den analyserande blicken och behandlar så råa fakta som att den moderna civilisationen är fast i ett dödsgrepp på sig själv och allt annat som lever på planeten behövs det också. Annars skulle det lätt kunnat ha blivit enbart outhärdligt sorglig läsning. Diskussionen som förs genom boken är den tyngsta och mest mångbottnade civilisationskritik som undertecknad läst på väldigt länge. Författaren väjer aldrig med den analyserande blicken utan stirrar allvaret rakt i ögonen och ställer frågor som lodar i djupet. Hur har vi kunnat fastna i dessa fatalt destruktiva mönster, vilka illusioner bygger vi vårt samhälle på, varför reagerar vi inte?

Det skakar lite i marken flertalet gånger under läsningens gång.

Björn Schagerström

Publicerad: 2016-03-20 00:00 / Uppdaterad: 2016-03-18 17:26

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #6500

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?