I sin senaste roman återvänder Modiano, som vanligt, till Paris och till intresset för minne och glömska. Berrättarjaget, Jean Eyben, får under en kortare anställning i sin ungdom ett uppdrag att försöka spåra den försvunna Noëlle Lefebvre.

Trots att Jean tidigt stöter på en av Noëlles vänner och genom honom får en del information, kommer han inte särskilt långt i sitt sökande och snart bestämmer sig hans chef för att lägga ner fallet. Men av någon anledning kan Jean inte släppa frågan om vad som egentligen hänt Noëlle, utan det blir ett mysterium som följer honom – eller kanske snarare: som han följer – under flera decennier.

Allt Jean har till sin hjälp är de få uppgifter som chefen förmedlat, vad vännen berättat, ett brev som skickats med poste restante till Noëlle samt några korta anteckningar i en almanacka som Jean lyckats hitta. Men varje ledtråd verkar egentligen leda till fler frågor än svar.

Man ska aldrig lita på vittnen. Deras så kallade vittnesmål om människor de tror sig ha känt är för det mesta otillförlitliga och skapar bara förvirring. Ett livs tilldragelser drunknar i allt detta brus. Hur skilja sant från falskt om man betänker att en människa lämnar så motsägelsefulla spår? Och vet man så mycket mera om sig själv, undrar jag med tanke på mina egna lögner och underlåtenhetssynder, eller ofrivilliga minnesluckor.

Allt slags minne visar sig både undflyende och opålitligt – det mänskliga minnet, de nedskrivna noteringarna, vittnesuppgifterna – inget går att fullt ut lita på.

Det är många frågor som aldrig ställs: Vem var egentligen Noëlle? Kan hon ha velat försvinna frivilligt eller har hon försvunnit mot sin vilja? Och vad har klienten som vill hitta henne egentligen för motiv att söka efter henne?

Idag påbörjar jag den femtiosjätte sidan i denna bok och konstaterar att Internet inte är mig till den ringaste hjälp. […] Enligt webbläsaren finns det några Noëlle Lefebvre i Frankrike, men ingen av dem stämmer in på den person som fick brev till poste restante.

Så mycket bättre, för annars skulle man inte längre ha anledning att skriva en bok.

Jeans genom åren sporadiska sökande efter Noëlle verkar närmast handla om en önskan att ha ett mål och en drivkraft snarare än en önskan att gåtan kring Noëlles försvinnande ska lösas. I de sista kapitlen byts dock plötsligt berättarperspektivet, och gåtan får en upplösning som kanske är lika oväntad för Jean som för (i alla fall den här) läsaren.