I inledningen till Patrick Modianos uppväxtskildring, En stamtavla, får vi veta att hans mor en gång fick en hund i present av sin fästman. Det var en chow-chow. En kinesisk hundras som ser ut som en liten björn med en lila tunga. Tyvärr ville Modianos mor inte veta av sin hund och hon lät därför alltid vänner och bekanta passa den, tills hunden en dag tog livet av sig genom att hoppa ut genom ett fönster. Modiano skriver att han känner ”stor frändskap” med hunden.

Som en hund utan stamtavla och som fått klara sig själv lite för mycket är jag ibland barnsligt frestad att skriva ner svart på vitt och i minsta detalj exakt vad hon utsätter mig för genom sin hårdhet och opålitlighet.

En stamtavla är dock så långt man kan komma ifrån en detaljerad redogörelse över föräldrarnas tillkortakommanden. Tvärtom är det en tunn liten bok skriven med en så distanserad ton att jag glömmer att den är självbiografisk. Det skulle kunna vara ett upphittat häfte med en samling skisser av platser och karaktärer, som någon i all hast tecknat ner. Det skulle kunna vara stilövningar. Eller minnesanteckningar. Texter utan någon större betydelse. Efter att ha läst några sidor kommer jag på mig själv med att undra över när den riktiga berättelsen ska börja. När ska gestaltningen bli fylligare? Rösten mer personlig? Efter 30 sidor får jag en förklaring, eller kanske ett slags ursäkt.

Jag skriver dessa sidor som man upprättar ett protokoll eller en meritförteckning, som ren dokumentation och med all sannolikhet för att bli klar med ett liv som inte var mitt. Det handlar bara om en enkel filmremsa med fakta och gester. Jag har inget att bekänna eller klargöra och jag känner mig inte det minsta lagd åt introspektion eller självrannsakan.

Visst går det att förstå den sortens skrivande som går ut på att dokumentera en verklighet i syfte att bli av med den. De flesta som under någon period i livet har fört dagbok, vet att det är enklare att distansera sig från något man skrivit ner på ett papper, jämfört med att enbart bära skeendet eller känslan inom sig. I En stamtavla beskriver Modiano sin barn- och ungdom mycket summariskt. Namn. Adresser. Stora och små händelser. I oktober 1956 skrivs han in som internatelev på Montcelskolan. I februari 1957 förlorar han sin lillebror Rudy. Höstlovet 1961 läser han Brott och straff. Allt får samma vikt. Blir till ord, meningar, text. En berättelse att glömma kvar ungefär som en anteckningsbok på en parkbänk. Man bara reser sig upp och går.

Trots den knappa stilen och det blygsamma omfånget gör Modiano ett starkt intryck på mig med En stamtavla. Texten blir i sin nakenhet märkvärdigt rörande. Modiano målar med tunna lager av ord som inte på något sätt förmår, eller ens försöker, dölja den unge pojkens utsatthet. Snarare förstärker frånvaron av ord och detaljerade beskrivningar den ständiga brist som utmärker Modianos uppväxttid. Bara ibland, i en kort mening, tillåts hans längtan efter en annan slags barndom lysa igenom.

Ibland skulle jag vilja gå tillbaka i tiden och leva om de där åren bättre än jag gjorde. Men hur?