Michelle Martin var fru till den belgiske pedofilen och seriemördaren Marc Dutroux och dömd för att ha varit delaktig i hans brott. Dutroux greps 1996 och dömdes för kidnappning, våldtäkt och mord på flera unga flickor. Två flickor överlevde i Dutrouxs källare. Fyra andra dog, blev mördade eller svalt ihjäl. Kristien Hemmerechts roman är ett fiktivt porträtt av Martin, som sägs ha struntat i att ge flickorna i källaren mat och vatten när Dutroux satt häktad. Istället matade hon parets två hundar.

I Hemmerechts skildring heter huvudpersonen Odette och vi möter henne i fängelset där hon sitter, i väntan på sin frigivning. ”Belgiens mest hatade kvinna” kallas hon, något som Odette har svårt att ta till sig. Genom hela sin monolog jämför hon sig med en annan kvinna, Geneviève Lhermitte, som mördat sina fem barn. Hur kan Odette vara mer hatad? Hon drar slutsatsen att Lhermitte är galen, men sina egna barn får en nog göra vad man vill med.

Odette är ett ännu värre monster. Hon som, enligt andra, bara lät det fruktansvärda hända.

Redan från början av förhållandet med sin blivande man, som här bara benämns som M, styrs hon av honom. Odette verkar samtidigt drivas av en längtan efter total undergivenhet och destruktivitet. Hon fantiserar om våldtäkter och sex med M, hans sperma, att han ska ta sig in i henne totalt. Relationen med honom är på många sätt en revolt mot hennes tidigare liv, det farliga hon dras till som också blir hennes undergång.

Just Odettes sexfantasier är Hemmerechts egna skapelser, ett försök att närma sig människan bakom brottet och ett analyserande av hennes tankar och sätt att agera. Närmare sanningen och en förståelse för hennes brott kommer vi dock inte.

Skildringen av Odettes tankar är verkligen obehagliga. Hon är ständigt självömkande och distanserad. Hon vill inte veta någonting om makens brott. Därför är hon också helt omedveten om dem, och enligt hennes egen logik alltså oskyldig.

Det är väl sant att flickorna satt inlåsta i källaren. Alla säger det och M har erkänt det. Jag såg dem aldrig. Det var ingenting jag ägnade mig åt.

Precis som Odette vägrar texten närma sig kärnan, det som läsaren hela tiden söker svar på. Hur kunde Odette göra det? Varför såg hon inte? Såg hon verkligen inte?! Skönlitteraturens uppgift är inte att döma. Ändå är det provocerande att texten inte erbjuder mer att ta ställning till.

Kvinnan som matade hundarna är verkligen en skicklig gestaltning av en människas psyke. Mest skrämmande blir den också just på grund av att det finns så få stunder där läsaren kan identifiera sig med Odette, stunder då vi skulle kunna mötas och faktiskt börja förstå. Kanske skulle vi då verkligen få chansen att blicka ner i människans avgrunder, det som aldrig slutar fascinera oss. Det hade gett berättelsen mer djup, gjort den ännu mer otäck. Samtidigt är det just detta som gör romanen så kontroversiell (i Belgien skapade den stor debatt och bannlystes av flera bokhandlare). Vi får aldrig den chansen. Här är det Odette som för talan. Landets farligaste kvinna som fortsätter att förtränga, stöta ifrån sig och vägra erkänna.