Recension

: Etikett
Etikett Josefin Palmgren
2012
Mix förlag
7/10

Snabbläst och lite lagom crazy

Utgiven 2012
ISBN 9789186843533
Sidor 139

Om författaren

josefin-palmgren
foto: David Magnusson.

Josefin Palmgren, född 1989, debuterade med romanen Engångsligg (Albert Bonniers förlag 2010). Hon bor i dagsläget i Vasastan, Stockholm, och pluggar betydelseförändringar i svenskan, deldriver företaget Middagsmord och jobbar som yogainstruktör. Etikett är hennes första roman på Mix förlag.

Sök efter boken

Jag älskar mitt hem. När jag sätter foten på min gata minns jag aldrig varför jag tyckt att jag haft något att göra någon annanstans någonsin.
Mitt på min gata står en grönlackad bänk. Någonstans någon gång har någon människa tänkt att, Hörrni, ska vi inte sätta en bänk här? Det måste vara jordens sympatiskaste tanke.

Det här är en tunn liten bok om hipstern Emilia, som är mycket missnöjd med sitt namn eftersom det är en ironisk kommentar om hela hennes generation. Emilia, som popsångerskan alltså, hon den menlösa sockersöta som inte gör en fluga förnär. Den här Emilia är tillsammans med Klemens, som är en fyrtioårig kalsongmodell. En annan generation: han påminner om en Lisa Ekdahl-låt och har en pricksäkerhet som få när det gäller att komma på hennes nacke. Det enda hon egentligen har problem med är hans fåfänga. Men; ”Vill man ha en karl fit nog att pryda planscher får man väl låta bli att klaga på hans självskåderi”.

På sätt och vis påminner Palmgrens språkjargong om Amanda Svenssons Hey Dolly. Den är rolig och med ett tydligt driv, en säkerhet i uttrycken – och precis som jag stör mig på hipsters i verkligheten stör jag mig på Emilia. Bara en sån sak som de obegripliga citaten som är titlar på kapitlen! Var kommer de ifrån, ska jag känna mig dum i huvudet som inte känner igen ett enda, gah?! Samtidigt kan jag inte låta bli att gilla henne lite också, hennes bitska ton och hur hon drastiskt och självklart tar över min uppfattningsvärld. ”Jag äcklas lätt av både mig och dom. Vet inte vad som är minst okej och har ett tydligt närvarande skavsår.”

Klemens tar med sig Emilia för att träffa hans familj på deras sommarställe på Visby. Men det blir inte riktigt som de tänkt sig, och Emilia hamnar ensam med Klemens syster Odette och tvingas att spendera tiden med henne dag ut och dag in. Odette är Emilias motsats på många sätt, hon är en kvinna som kan konsten att vika servetter, står till hands med Lemoncurd-mackor, och längtar efter att få barn i framtiden för deras underbara små bebisfingrar.

Hon är en gammaldags tjej. En kvinna från en annan era. Det är egentligen mycket märkligt att hon spelar tv-spel som en gud. Hon sitter med knäna ihop och benen vikta under sig på golvet när hon spelar och ackompanjerar inte matchen med några som helst svordomar eller ryck.
(…)
Jag fascineras av henne på ett sätt som jag inte fascinerats av en kvinna på länge. Det finns en häftig rakhet i hennes sätt. Hon bryr sig om saker, hon hymlar inte med det.
Jag har inte sett en kvinna som inte skäms över, driver med eller förnekar sin brysamhet sen jag gick i fjärde klass.

Jag hade gärna läst både länge och väl om kamratskapet som utvecklas dem emellan, som jag ser som romanens stora behållning. Under all ytlighet som huvudkaraktären slänger sig med hinner jag ana glimtarna av något annat, men jag är lite osäker på vad. När dagarna går och Emilia knappt verkar sakna sin pojkvän, utan hellre umgås med Odette, vin och cigaretter byggs en spänning upp, ja nästan en alternativ värld. Vad vill Emilia med sitt liv? Vad hade hänt om hon omvärderat sina fasta övertygelser, gått utanför sin comfortzone?

Egentligen tycker jag att det finns en hel bit här som jag snuvas på, för boken väljer ett helt annat spår. Plötsligt ska det utvärderas gamla kärlekar, och visst, det är roligt att följa med Emilia på fikor med gamla ligg, men det fanns ju något annat där? Något större och något viktigare än om Klemens är den stora kärleken eller inte. Eller?

Med Palmgrens bok följer en liten fylla-i-bok som heter Mina engångsligg och är väldigt underhållande. Bland annat ska man på en skala poängsätta det hela utifrån olika påståenden: ”Jag gjorde en hedersvärd insats”, ”Det kändes som vi mot världen”, ”Ragget var svårflörtat” eller ”Det var härligt att vakna upp tillsammans”. Man kan fundera över vilken könssjukdom ligget skulle haft, om det haft någon. Värdera i procent vilka konversationsämnen som avhandlades. Illustrera den ställning som förekom mest under akten.

Jag fnissar och fyller i det jag minns. Kanske är det främst så här Palmgren vill att hennes böcker ska uppfattas: som en underhållande sarkastisk klackspark, med lagom mycket funderingar över livet, lagom mycket feminism och lite lagom crazy åt det romantiska film-hållet. Och jag köper det, absolut, boken är en härlig vän på min soliga balkong. Fram till slutet, när jag rakt ut i luften stöter ett besviket ”what?!” och inser att jag inte orkar med hipsters som inte utvecklas. Ytlighet i all ära, men en bok att älska måste även ha djup. Och där väjer tyvärr Palmgren.

Lina Arvidsson

Publicerad: 2012-07-19 00:00 / Uppdaterad: 2012-07-17 19:28

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #4809

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?