Recension

: Det känns konstigt att vakna i sin egen säng
Det känns konstigt att vakna i sin egen säng Sophie Adolfsson
2012
Telegram
9/10

En motorsåg

Utgiven 2012
ISBN 9789174230383
Sidor 224

Om författaren

Sophie Adolfsson, född 1986, är bosatt i Stockholm. Vid sidan av skrivandet är hon verksam som musiker i bandet ”Penelope strikes”. Det känns konstigt att vakna i sin egen säng är hennes debutroman.

Sök efter boken

I vårt sekulära samhälle, där kyrkbänkarna mestadels gapar tomma, tycks det religionens opium som Karl Marx talade om ha ersatts av ett annat: Sexets. Det verkar vara en synnerligen beroendeframkallande drog. Vi tycks aldrig få nog av att höra om det eller läsa om det. Och Sophie Adolfsson tycks aldrig få nog av att skriva om det. Hon utkommer på Telegram bokförlag med sin debutroman med den pikanta titeln Det känns konstigt att vakna i sin egen säng.

Varför känns det konstigt? Jo, för att huvudpersonen, Anna, hela tiden söker efter någon annans säng att vakna upp i. Och då pratar vi inte om ha ett pyjamasparty och sova över hos någon snäll kompis. Det Anna jagar efter är uppvaknandet hos en, oftast, vilt främmande människa, efter ett i raden av engångsligg. Jakt är det ord som på bästa sätt beskriver vad Anna ägnar sig åt. Det handlar om ett sug efter, eller ett beroende av, det sex som är fullständigt frikopplat från kärlek och relationer.

På samma sätt som Anna har ett omättligt begär efter sex, har hon också ett omättligt begär efter akohol. När hon – till sin besvikelse – vaknar upp själv i sin säng efter en natt av spyor och minnesluckor, spelar det ingen roll hur bakfull hon är. När kvällen kommer finns det inget som hindrar alkoholbegäret från att övermanna henne med full kraft. Då måste hon dricka: ”Robert och jag häver i oss drinkarna som om det är det enda vi har i livet.” Problemet med den typen av tröst är att den alltid är tillfällig och övergående. Något annat, mer varaktigt, verkar inte Anna ha att ty sig till.

Romanen är omväxlande skriven i första person (”jag”) och andra person (”du”). Jag-perspektivet gör att man ofrivilligt läser romanen som självbiografisk. Jag vågar inte uttala mig om hur mycket av sitt eget liv Sophie Adolfsson lagt in i sin roman, men jag tror att det är en betydande del. Du-perspektivet gör att man som läsare går in i texten på ett annat sätt. Det är mycket effektivt, men ganska sparsamt använt i litteraturen. Jag tycker egentligen att romanen är ganska välskriven (”Utanför vandrar skuggorna, dem man blir rädd för. De stryker sig som katter mot husväggen och kikar in på mig genom fönstret.”), speciellt om man jämför med en annan debutant som behandlade samma motiv: Josefin Palmgren och hennes roman Engångsligg från 2010. Där Palmgrens prosa var mycket ojämn och stundtals märkligt klichéartad, är Adolfssons rå och rak på ett konsekvent genomfört och obarmhärtigt sätt.

Obarmhärtigt ja – för det här är en roman som är genuint obehaglig att läsa. Sällan har jag tagit del av en text som lämnar läsaren så utan hopp. Bruket av alkohol och sex spränger alla ramar för vad som är sunt. Det är helt uppenbart att huvudpersonen mår mycket dåligt: ”Dock är det enklare att dricka än att ta livet av sig, så därför väljer du det” och lite senare: ”Du tänker knulla med honom för att känna något annat än din ångest.” Telegram förlag har lanserat detta som en sexbok, ”chockerande men samtidigt befriande.” Det skall vara lite kittlande och läckert att läsa detta.

Det är det inte. Det är inte befriande. Det är beklämmande och deprimerande. Här finns inget befrielseprojekt för en ung kvinna som vill bryta sig loss och gå sin egen väg. En sådan process beskrev Karolina Ramqvist i sin nyligen utkomna roman Alltings början. Men Ramqvist tecknade en huvudperson som till slut bröt sig loss från ett destruktivt beteende. Det gör inte Adolfsson. Hennes huvudperson är fast. Efter självmordsförsök och psykologträffar förändras trots allt ingenting. Det enda som då finns tillgängligt är att gå tillbaka till spriten och sexet.

Det här är en bok som lämnar en fullständigt utan illusioner. Det går inte att läsa den särskilt länge innan man är tvungen att lägga den åt sidan för att ta ett djupt andetag. Men, just därför, är det egentligen en mycket bra och viktig roman. Franz Kafka skrev i ett brev att ”en bok bör vara som en yxa för det frusna havet inom oss.” Sophie Adolfssons bok är mer än en yxa. Den är en motorsåg.

Richard Pleijel

Publicerad: 2012-11-21 00:00 / Uppdaterad: 2012-11-21 15:44

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #4991

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?